Den här kvällen alltså. Kastade i mig lite spagetti i personalmatsalen på Aftonbladet inför ”Let’s dance”-jobb. Helt plötsligt drabbades jag av kaskadnäsblödning. Satt och läste konkurrentens Carola-knäck och plötsligt var Carola rödmålad. Fick fly in på en toalett där jag småsvimmade lite och blödde en liter eller två. Städarna som går in där i morgon kommer att få en chock och leta likdelar i papperskorgen.

Tittade på iPhonen och insåg att näsan hade åtta minuter på sig att sluta blöda för att jag skulle hinna till tv-studion. Den vägrade samarbeta. Skickade en stackars nyhetsreporter som vanligtvis sysslar med mord till en TV4-direktsändning. (Jag tror att mord aldrig kommer att locka mer efter den här kvällen för hans del).

När klockan var över 20.00, då programmet började, haltade jag bort till apoteket med en jättetuss i näsan och blicken i skyn. Behövde inte ens förklara vad jag behövde, personalen sträckte fram blodstoppande vadd. Fick till och med låna en sax och en spegel för att klippa till vadden så ”den satt snyggt” inför tv-jobbet.

Kastade mig in i en taxi och åkte till studion. Sprang in lagom i första reklampausen och började jobba. Önskade intensivt att någon av ”Let’s dance”-deltagarna hade drabbats av näsblod av samma proportioner, i stället för jag, för då hade jag redan haft ett knäck färdigt. 

Tyvärr måste hälften av mina hjärnceller ha försvunnit med blodet för det enda jag gjorde var att tappa bort saker; mitt block, diktafonen, kofta, mig själv etc. 

Sedan tog vi en på plats-byline. Riktigt härligt att ha en tuss i näsan på bild i Sveriges största tidning. Försökte få redigerarna att photoshoppa bort den, men de vägrade och sa att den knappt syntes. Jag hoppas det (för deras skull).

Trots att jag var en personlig katastrof, blev det nog ändå en bra tidning. Fint samarbete mellan mordreportern och direktsändningsreportern (jag) resulterade lördagens härliga löp.