I dag är jag ledig. Mitt projekt är att laga lunchlådor. Herregud, det finns knappast något mer deprimerande, något som definierar diskbänksrealism bättre än just det.

Normalt sett unnar jag mig en middag från något take away-hak när jag jobbar mina kvällar. Det är liksom en belöning. Men i det nya Aftonbladet-huset finns inte särskilt många bra matalternativ framåt kvällskvisten.

Här står jag nu och vrider mig av obehag inför att börja steka saker som ska placeras i äckliga plastlådor. 

Det är så oerhört sorgligt att öppna en medhavd lunchbox. Det luktar deppigt, ser patetiskt ut och är aldrig det minsta gott någon dag senare. 

Jag funderar på att toppa min bolognese-lunchlåda med en kvist färsk basilika. Ni vet, så det ser ut lite som på restaurang. Kanske river jag parmesan lite konstnärligt också. 

Det är om möjligt ännu mer tragiskt. Som att jag innerst inne hoppas att någon kollega ska lägga märke till min ansträngning och bara: ”Åh, vad fint du har gjort”. 

Dör på det.