Det känns som att jag aldrig kommer att bli mentalt äldre än, säg 14 år. Så fort ett fenomen blir mainstream börjar jag tonårsrevoltera och hittar genast tusen anledningar till varför det är löjligt. Eller egentligen är det väl så här: Om ett helt folk kollektivt börjar älska en viss sak tyder det väl på att något med just den saken är skevt.

Jag har alltid varit allergisk mot masskärlek. Tänk Ace of Base 1993, Foppatoffeln, Allsång på Skansen, falukorv, dansband och ”Svensson, Svensson”. 

Därför är det trist när varenda medborgare nu för tiden ska älska saker som egentligen är helt okej.

Två och en halv miljon svenskar har funnit ”Solsidan”. Det är en lika stor snackis vid innerstadsreklambyråns hippa kaffeautomat, som på servicehemmets bryggkaffefika i Gislaved. Man kan kortfattat säga att ”Solsidan” är den nya ”Melodifestivalen”. 

Samma sak med Robyn. Trots väteperoxiderad hipsterfrisyr och dancebeats, har svenskan och hennes musik blivit lika älskade som Carola. Eller, vid närmare eftertanke älskar nog svenskarna Robyn mer – de unnar ju henne all framgång, till skillnad från Carola som folk mest snackar om när hon har slängt någon blomkruka på publiken.

Man skulle kunna säga att jag får ångest i blick när fler än 300 000 svenskar gillar samma sak. Det är för mig en kvalitetsstämpel som säger att det är dåligt.

Då är det tråkigt när halva befolkningen helt plötsligt ska gilla trevlig subkultur-tv som ”Mad men” och prata om det som de gjorde om ”Tre kronor” på 90-talet. 

Att vara vuxenindie har aldrig varit så svårt som nu.