Dagens humörkurva har varit gropig. 

När jag satt och åt frukost i förmiddags ser jag till min ilska två män i reflexvästar utanför fönstret. De åker en kranlift eller vad det nu kallas och har liksom ”parkerat” på tredje våningen. Jag höll på att koka över. Blängde ilsket i en halvtimme och bytte sedan rum. 

Gick till jobbet med svinsura steg. Om jag hade varit helt dum i huvudet hade jag kanske spelat något i stil med Rammstein i iPhonen (obs! gjorde inte det). Hade däremot platt hår trots fyra deciliter Dust it och en finne på hakan. När jag såg mig själv i spegeln i jobbhissen fick jag lust att skrika rakt ut, kasta väskan i golvet och hamra med knytnävarna i väggen. 

Lät bli.

Sedan började jag jobba. Gjorde först en lättsam grej som kändes härlig. Åkte sedan till Nobis hotell (som jag har velat se ända sedan de öppnade i typ november eller december). Där skulle jag göra en intervju men den var försenad så då köpte jag ett par byxor. Haha, byxor alltså. Jag har inte köpt ett sådant plagg sedan hösten 2004. Har bara gått i tajts och strumpbyxor sedan dess. Byxorna var i glansigt material och påminde i bästa fall om ett par eleganta gymbyxor. Ska bli kul att se hur jag ska bära upp dem.

🙁

Här vände humöret. Var skitglad hela kvällen. Bestämde dessutom att jag och min kollega Martin ska äta på Wagamama i morgon kväll när vi har rast från jobbet!

😀

Jag sa ju att jag lyssnar på Dire Straits med flit nu för tiden. Det är den här låten jag är besatt av just nu. Och nej, jag är inte stolt över det.

Hej, här sitter jag med ett glas iskall cola light. Har just varit på konstiga barer med lite nöjesfolk. Vi diskuterade allt från Melodifestivalen till jordens undergång. Till exempel: kommer vi att brinna i helvetet mer än andra yrkeskategorier, och så vidare. Sedan gick vi till Riche och spanade eventuellt in en supermodell. Vi är sämre på att identifiera den kategorin av kändisar tydligen och ”supermodellen” kan mycket väl ha varit en ”vanlig, men snygg tjej”. Rent tjänstefel kan man tycka, men vi var faktiskt off duty.

Nu ska jag sova.

I dag är jag ledig. Mitt projekt är att laga lunchlådor. Herregud, det finns knappast något mer deprimerande, något som definierar diskbänksrealism bättre än just det.

Normalt sett unnar jag mig en middag från något take away-hak när jag jobbar mina kvällar. Det är liksom en belöning. Men i det nya Aftonbladet-huset finns inte särskilt många bra matalternativ framåt kvällskvisten.

Här står jag nu och vrider mig av obehag inför att börja steka saker som ska placeras i äckliga plastlådor. 

Det är så oerhört sorgligt att öppna en medhavd lunchbox. Det luktar deppigt, ser patetiskt ut och är aldrig det minsta gott någon dag senare. 

Jag funderar på att toppa min bolognese-lunchlåda med en kvist färsk basilika. Ni vet, så det ser ut lite som på restaurang. Kanske river jag parmesan lite konstnärligt också. 

Det är om möjligt ännu mer tragiskt. Som att jag innerst inne hoppas att någon kollega ska lägga märke till min ansträngning och bara: ”Åh, vad fint du har gjort”. 

Dör på det.

Ni vet när livet kör en till en återvändsgränd? Då man sitter i en soffa nästan en hel helg och skrockar åt Josh Lyman och Sam Seaborn i ”West Wing” på DVD iklädd väldigt bylsiga kläder (läs: pyjamas med kofta) i olika mönster. När man kommer på sig själv att lyssna på Dire Straits med flit och på eget initiativ skura badkaret. Då man sitter som ett svårförtåeligt konstverk från Konstfacks examensutställning med en ring av uppsnutna näsdukar konfettiplacerade runt sin lekamen.

Det är då det är bra att komma ut från lägenheten och rasta sig in till stan för att möta upp sin syster Anna och sin gamla indievän Madeleine från Malmö och äta grejer och prata i flera timmar.

Då kan man med gott samvete åka hem igen och klä på sig sin femton nummer för stora outfit (som eventuellt kan hjälpa mig att vinna 2012 års bäst klädda kvinna – jag menar, vann inte Helena Seger precis?)

”Med en anarkistisk mix av både material och mönster har Malin Collin vågat sticka ut hakan. Den tunna flanellen möter den tjocka ullen på ett både feminint och futuristiskt sätt. En doft av svart-vit avantgarde som för tankarna till 1970-talets punk, via den tidiga hiphopen och framåt in i det sena 2010-talet.” (juryns utlåtande när jag vinner kategorin ”Sverige bäst klädda kvinna” 2012.)

Jag har förresten klippt av nästan 10 centimeter hår. Jag har svårt för att bara klippa topparna. När jag väl sitter där i frisörstolen vill jag att det ska synas. Alltså är det en omöjlighet att få midjelångt hår. ”Fast min hår växer så snabbt”, som blogg-Kenza skulle ha sagt. 

Nu preppar jag för ”Let’s dance” på jobbet. Och förbereder en ölkväll på måndag med några nöjeskollegor. Om ni tror att vi går på glamourösa mediabarer har ni fel. ”Vi går på något dynghak”, sa Jon innan han gick hem.

I dag gick jag inte vilse en enda gång på jobbet. Däremot fasar jag för ännu en sjukdom. Min kära kollega Kris (känd från webb-tv) och jag har nämligen börjat jobba nästan samma tider och har därför infört en middagstradition (eller tradition, det har kanske hunnit hända tre gånger). Efter mitt överlämningsmöte äter vi middag ihop. I går var det dags att inviga nya husets matsal klockan 18.00 med varsin patetisk mikrorätt.

I dag skickade jag i väg ett sms med frågan ”middag i dag igen?” till Kris. Svaret jag fick innehöll beskrivningar av den värsta formen av vinterkräksjuka. Bara timmar efter vår middag i går hade han insjuknat. 

Jag slängde mig på vårdguiden och läste: ”Vinterkräksjukan är mycket smittsamt. En enda person kan smitta en hel arbetsplats”. Inkubationstid: 12-48 timmar. 

Med andra ord: lagom tills jag sitter i direktsändning och jobbar på ”Let’s dance” i morgon kan den slå till. 

Då får vi innerligen hoppas att jag inte slår ut hela deras arbetsplats. Då kan det nämligen bli svårt med en direktsändning veckan därpå.

(Fast tacksamma rubriker för oss.)

(Och jobbig taxiresa för mig hem från studion. Eventuellt nedstoppad i dubbla sopsäckar?)

Här är jag! Fortfarande lite sjuk en vecka senare. Fast den här veckan har jag jobbat. Ska göra min tredje dag i Aftonbladets nya hus inne vid Centralen. Alla andra var på plats i måndags och när jag kom i tisdags gick jag vilse 392875033 gånger. Jag skulle prata med någon på kulturen och någon på bildredaktionen och gick planlöst runt som i en dröm – ni vet när man känner igen ansikten men inte platsen man är på. Nu har jag lärt mig att hitta till min plats och till pentryt. Känns stort.

I morgon blir det äntligen direktsändningsjobb igen – ”Let’s dance”. Jag tror inte jag har varit på något sedan ”Idol”-finalen i december. Nu är väl i och för sig julhelgerna inte späckade med den typen av program men jag har saknat PULSEN. Hitta vinklar, intervjua alla, luska, skriva i panik innan tidningen går i tryck. Åh, adrenalinet!

Annars är mitt immunförsvar en spillra av sitt forna jag. Bältros och katastrofförkylning är till exempel två saker som jag fått sedan ”Idol” tog slut. Nu fattas väl bara någon dubbelsidig lunginflammation och ett oläkbart köttsår? Missbrukar vitaminbrustabletter i stället.

Kollade igenom ett gammalt Facebook-album som många har roligt åt (främst för mina konstiga klädstilar genom åren) och insåg att det fanns bilder från i princip hela mitt liv. Vill inte bli äldre nu, tack. 

Så här ser jag ut nu för tiden ungefär:

Så här såg jag ut för fem år sedan ungefär. Då var jag jättebrun och var i Spanien halva sommaren:

Så här såg jag ut för exakt tio år sedan. Då var jag på väg till en utekväll på Laroy, Stureplan. Haha, alltså magtröjan (?):

Så här såg jag ut för 15 år sedan. Jag var på väg till en av alla Blur-konserter i Köpenhamn vi alltid sprang på. Just den här spelade The Cardigans förband och jag raggade på en modskille från Danmark som vi kallade Mods-Mads. Jag förstod inte ett skit av vad han sa. Jag gick endast i vintagekläder (eller second hand som man kallade det då) på den tiden – alltså motsatsen till vad jag gör i dag. Orka intorkad armsvett från 1968 liksom:

Så här såg jag ut för 20 år sedan. Jag hade en moussig permanent. Lyfte man ett hårstrå, följde hela frisyren med. Jag var typ too cool for school i wayfarers med spegelglas (som jag använde flitigt på stranden i Spanien, när jag spanade in killar, för då såg de inte åt vilket håll jag tittade) som hängde i ett neonfärgat band runt halsen. En scrunchie på det och man var hemma:

Så här såg jag ut för drygt 25 år sedan, eller kanske mer 28 år sedan för att vara exakt. Jag hatade kjol och klänning så det här fotot är one of a kind. Tror inte det finns andra bilder i familjens fotoalbum där jag ler iklädd strumpbyxor i den åldern:

Det här är min andra lediga dag av sammanlagt sex. Mina planer för den oväntade minisemstern var:

– Ta en sista minuten till Barcelona eller Paris.

Om det skulle visa sig omöjligt:

– Gå ut och vara social varenda kväll i Stockholmsnatten.

– Äta middag på Zink, Vassa Eggen och kanske Grill (lider nog av järnbrist för jag hallucinerar om blodiga biffar dagarna i ända).

– Shoppa något snyggt.

– Dra runt på stan och fika, luncha, fika igen och så där.

Vad jag gör?

– Blev svinsjuk och ligger halvt medvetslös i soffan med hög feber, förkylning från hell, hosta och halsont och tittar på ”West Wing”.