Jag minns inte längre vad jag har bloggat om – en åkomma som drabbar oss som har lagt de senaste typ fem åren på att slakta våra inre på nätet. 

Men en låt som jag dog av när jag egentligen hade 56 planscher på Robert Smith i The Cure på mina tonårsväggar var ”Stay” med Shakespears sisters. Herregud, vad jag lyssnade ihjäl mig på den typ 1992.

Då ville jag inget annat än att se ut som både Siobhan Fahey och Marcella Detroit. 

(Åh, vad jag får känslan av att jag har bloggat om exakt det här förut).

Fortfarande vill jag inget hellre än att se ut som de båda.

Jag kan på något vis älska att jag är motsvarande en 60-talist som fortfarande ser ut om hon gjorde när hon var som hetast på 80-talet i snövättade jeans, midjeväska och Kicki Danielsson-frisyr – fast ett decennium senare.

Jag kommer aldrig att komma över hundra lager svart ögonskugga, eyeliner och massor av kolsvart mascara, likblek underlagskräm och röda läppar. Lägg till en kolsvart outfit med lite glitter på och jag är fortfarande hemma. 

19 år senare. 

Gud, dör på det!

Den här kvällen – min första lediga ”roliga” vardagskväll sedan juli (då jag vid närmare eftertanke jobbade ändå – fast hemifrån i stället för på reddi) – har jag ändå hängt med Aftonbladet-representanter. Det var dock ett bra val – den ständiga cynikern kritiker-Markus och den ständiga romantikern reporter-Jon. Den bästa mixen man kan få en kväll på tvivelaktig lokal.

Är tyvärr sjuk, men eftersom jag förstod detta redan i går kväll struntade jag i konsekvenserna och gick ut ändå. Strögooglade visserligen flygbiljetter till Barcelona och Paris men vågade inte köpa med tanke på urdålig hals och förkylningstillstånd.

Nu: sova och blir extremt frisk.

I dag jobbar jag för sista gången i Globen. På fredag går flyttlasset till Aftonbladets nya high tech-hus inne i stan. Nu ser det ut som en krigszon i korridorerna. Tomma skrivbord, högar av skräp, bortskänkes-högar och enstaka bord och stolar här och var. 

Nyss skrev spelredaktören ett alla-mail och donerade miljarder spel och spännande tillbehör – först till kvarn. På en sekund var hela nöjesredaktionen full av nyhetskillar och nyhetsmammor med spelälskande söner. 

Nu packar jag så smått ihop mitt skrivbord och det som jag funderar på att donera bort är en julskiva av Christer Sjögren och en bok av Marcus Birro. 

Undrar hur stor rusning det blir om jag skickar ett alla-mail?

Jag tittar på ”Året med kungafamiljen”. Det har jag alltid gjort men inget år har väl lockat till mer tittning än detta. Ja, herregud. Den Kungliga Dokusåpan, liksom.

Jag klarade ungefär sju minuter innan jag bröt ihop första gången. När kungaparet är på besök i Brasilien anländer drottningen till någon typ av möte. Personen som gentlemannamässigt öppnade drottningens bildörr var en liten småväxt dvärg iklädd elegant rock, röd fluga och hög hatt. 

Han kämpade och ansträngde sig så oerhört mycket för att den svenska drottningen skulle lägga märke till honom. Han log, han gjorde en artig gest med armen, vinkade, han satte på sig hatten på ett charmigt sätt, han drog mungiporna ännu högre upp och bara HOPPADES få en vänlig blick av Silvia. Hans livs chans!

Men hennes blick nådde aldrig så långt ner. Någon blond karl började handkyssa henne och på ett par sekunder var ögonblicket förbi och skulle aldrig komma åter.

Och där stod en vänliga och hoppfulla korta mannen kvar med ett tillkämpat leende. Som clownen som gråter. Han bara: ”Jaha, nähä, det var det…”.

Se hela programmet här.

I dag åt jag brunch på Rival. Vad jag åt? Kycklingvingar, hash browns, äggröra, bacon, lasagne, amerikansk pannkaka, caesarsallad, tomat- och fetasallad, kycklingfilé, parmaskinka, rostbiff, råbiff, äppelkaka, vaniljsås, blåbärspannacotta, brownie, vispgrädde, te och lite annat. Om jag sedan nästan kollapsade i en matöverdoskoma? Ja. Men det var obscent gott.