Är man tjej måste man le på bild. 

Ja, det är ju bara så. Under lång tid har jag med flit haft en absurt ilsken bild på den här bloggen:

Vi oräkneliga tillfällen har jag fått kommentarer om att ”jag inte borde se så sur ut” från okända människor. 

Samma sak gäller när man tar bylinebilder till tidningen när man är ute på jobb. I början såg jag alltid allvarlig ut. Herregud, tänk om kvällen skulle sluta med att någon TV4-kändis skadar sig illa och måste åka ambulans. Då ser det direkt hånfullt ut att stå och tindra med ögonen med ett gapflapp på bylinebilden.

Men sedan började folk pika mig. ”Oj, vad sur du ser ut”, ”Man blir nästan rädd när man ser dig”. 

Detaljen som glöms bort är att (de manliga) fotograferna som alltid poserar bredvid en på bylinebilderna, ständigt ser livsfarliga ut med sina blängande blickar och nedåtriktade mungipor. 

En dag började jag le. Jag överdrev hela grejen och tog i så att käkarna spände. Då var det ingen som sa något (utom min kollega Jon som är den typen som skickar sms och skriver: ”Bara så du vet ser det ut som det växer horn ur ditt huvud i dagens blaska” och liknande smicker).

Nu har jag blivit stereotypen av den mjuka, kvinnliga klyschan på bild (om man nu bortser från en grav missbedömning av mängden rouge på en av bilderna – det kan visserligen bero på att fotografen har varit lite trigger-happy på kurvorna i Photoshop). Men jag ser vänlig och omhändertagande ut. Precis som samhället säger till mig att jag ska vara. 

Och så gick det med den feministiska kampen i det lilla.