Det har börjat en ny kille på jobbet som sitter mittemot mig. I dag hade vi ett samtal som inte bådar gott inför kommande kollegial vänskap.

Han: Jag har tänkt i flera dagar på att du är lik någon och nu kom jag på det. 

Jag: Va? Vem då? 

Han: Nja, jag vet inte om jag vill säga det. 

Jag: Men kom igen, så taskigt kan det väl inte vara?

Han: Hm.

Jag: Men säg!

Han: Okej – jag tycker att du är lik Morgan Pålsson.

Jag: VA? Hur då?

Han: Det är något likt liksom… Jag ska nog gå hem nu förresten. 

Jag: Ja, iväg med dig!

Sedan sprang jag bort till mina chefer och beklagade mig. De hånade mig i några minuter för att sedan säga lite överslätande: ”Det beror nog på dialekten, Malin”.

Alltså, Morgan Pålsson. Jag kan inte komma över det. I morgon är det dags för hämnd.

Det är väldigt kallt på min redaktion. Tydligen har något värmeaggregat gått sönder. På dagtid värms lokalen upp av kollegors kroppsvärme, men på natten är jag ensam här borta. Just nu jobbar jag med halsduk och jackan över axlarna som en cool högstadietjej. Dricker även te, mest för att värma upp händerna. 

Men jag har jobbat under värre former än så. Jag minns mina tårar av köldgråt i ett presstält på Sweden rock. 12 grader, storm, trasigt internet och en väldigt tunn trenchcoat. Hade träningsvärk i två dagar på grund av att jag hade spänt musklerna i så många timmar.

Eller kronprinsessbröllopsmorgonen vid Drottningholm klockan sex. Då hackade jag tänder i ett par timmar innan solen började värma och Pressbyrån öppnade och försåg oss med kaffe.

Jag kommer också ihåg hur frusna mina fingrar var när jag skrev vinnarknäcket om Oskar Linnros på Rockbjörnen. Fem grader och skinnjacka. Haha, minns också att Linnros glömde båda sina Rockbjönen-statyetter inne i presstältet bredvid min dator, där jag hade intervjuat honom. Han kom tillbaka någon timme senare med panik i blicken och andades ut när han återfann dem.

Köld knäcker aldrig denna reporter.

Haha, vilken blond reporter är det som står och lurar där i vänsterhörnet? Från ”Dom kallar oss artister”.

Det här är Lindsay Lohan. Hon är på väg in i rätten för att hon tydligen ska ha stulit ett väldigt dyrt halsband. Det är ungefär tusende gången Lohan jobbar på fel sida av lagen så tjejen är van. 

Det som jag reagerar på är klädseln. Jag kan tydligt se samtalet hon har haft med sin stylist tidigare i dag.

Lindsay: Jag får inte hamna i finkan igen. Jag måste se oskyldig ut. 

Stylist: Hm, då lägger jag undan de här lårhöga stövlarna och push-up bh:n. 

Linsay: Vad associerar man med oskuld egentligen? Det var så längesen, så jag minns inte.

Stylist: Ja du… VITT! Brudklänningar är vita! Vitt är oskuldens färg!

Lindsay: Jaaa! Vilken suverän idé. Något höghalsat till det kanske?

Stylist: Vad tror du om den här virkade tröjan som du med lite kraft kan dra under baken? 

Lindsay: Det blir perfekt. Ett par solglasögon till det –  så jag ser lite mystisk ut. Det kommer nog att få domaren på fall.

Här kommer ett löfte till mig själv:

Innan den här veckan är slut ska jag börja lyssna på ny musik. Hela hösten och vintern har mina iPhone-lurar varit något av en ohipp gubbkarneval i form av Dire Straits, Fleetwood Mac, Bruce Springsteen och Eldkvarn. 

Varje måndag hoppas jag på att mina fingrar inte ska trycka på playknappen på gubb-listan. Utan framgång.

På fredag ska jag kanske börja lyssna på James Blake? 

Tror att jag kommer att hata det. I alla fall under tiden jag tänder av från mitt omoderna gitarrheroin.

Vad har jag missat under min tid i ”Fulla för kärleks skull”-skuggan?

Nej, det gick inte att få med hela jumpsuiten på bild. Men jag drog – trots att bildbevis saknas – på mig overallen och mötte upp Zandra, min nöjesvapendragare. Vi åt något kilo musslor var och drack vitt. Sedan kom 15 rutiga skjortor. Det var vår vän Kristoffer och hans tv-polare. Under kvällens lopp fortsatte det att trilla in Aftonbladet-folk och till slut var i i princip en hel redaktion som inkluderade tv, nöje, nyheter och webb på plats. Dock ej i jobbmässigt tillstånd. Men trevligt var det. 

Nu ska jag sova. 

Jag läser min mammas statusuppdatering på Facebook:

”Snart god mat, lite vin och På spåret”. 

Och så ser jag till min egen fredagkväll:

Ett glas gott vin i handen, god mat som lagas och planer på att slå på SVT lagom till klockan 20.00. 

Orkar inte att jag blev min mamma. 

I morgon ska jag gå på disko.

Min syrra Anna drog till Paris i morse för en weekend i dekadensens tecken. Hon skulle bo på ett hippt boutique hotel vid Le Marais. Kollade just Facebook och såg att hon hade laddat upp en bild på hotellrummet. 

”Vi blev lite överraskade när vi öppnade dörren till hotellrummet”, skriver hon. 

No shit. Det blir nog mysigt. In med ett liggunderlag och en ficklampa och sedan är Paris-helgen klappad och klar.

Jag har förresten köpt en jumpsuit.

😀

Har bara fantiserat om ett sådant plagg i två, tre år. Har föreställt mig själv iklädd jumpsuiten med några slinkiga klackar och ja… en längd på drygt 175 centimeter, 15 kilo mindre och ett helt annat ansikte, bättre hår och eventuellt en mystisk parisisk brytning.

Nu måste jag tyvärr vara mig själv eftersom det tydligen är svindyrt att resa till Kina och göra en sådan där ”förlängning av ben”-operation. Dessutom tar det drygt åtta månader och gör skitont.

Men man kan väl inte få allt?  

H&M såklart.

Utvärdering efter första kvällspasset på några månader: 

Efter en dag av vila är jag nu så rastlös så jag på allvar funderar på att bygga en pannlampa av ett doftljus och ge mig ut och springa några mil mitt i natten. Nu är jag ju inte helt dum i huvudet så rastlösheten gör i stället att jag vill ut och träffa folk – GÖRA något.

Eftersom jag har vänt på dygnet har jag just gått in i den uppåtgående pigghetskurvan. Vill liksom gå ut och festa. Inte stå på en ungdomsklubb klockan tjugo över fyra och dynga med eyeliner under ögonen – men i alla fall sänka tre glas vin och prata ihjäl folk några timmar.

Hahaha, känner mig som ”ett nattdjur”. Orkar inte.

I helgen hörde jag när någon i förbifarten sa något om ”Gotlands största gangster”.

Jag bröt ihop av skratt.

Nu är jag inte alls insatt i vad denna eventuella gangster sysslar med men det som min hjärna projicerade till näthinnan var en butter kille i stor stickad tröja. Kanske i en svartpolerad vagn dragen av ett sexspann Gotlandsruss. Vad gör en Gotlandsgangster? Kanske snor något får? Dekorerar någon kulturstockholmares sommarvilla med toalettpapper? Snattar salmbärssylt? Vad har han som vapen? En sådan där boll täckt av garvat fårskinn?

Inte samma känsla som om han hade benämts som ”L.A:s största gangster” precis. 

Det är lite som att utnämna Götene till ”det nya Brooklyn” eller se tyskar som ett ”uppsluppet och sexigt folkslag”.