Nu har det gått helt åt helvete med min musiksmak. 

Just när jag trodde att allt började ordna upp sig och iPhonen fylldes av några moderna poppärlor signerade indieband från både London och Brooklyn, raserades allt.

Artisten som jag redan som femåring bestämde mig för att aldrig gilla har gjort sitt intåg.

Ulf Lundell. 

Min barndom präglades av att hålla för öronen när min 11 år äldre coola Lundell-besatta kusin spelade ”Kär och Galen” på kassett. Jag minns till och med att jag förbjöd henne att spela kassetterna på min bandspelare och någon form av tumult utbröt.

Allt för att slippa höra om någon lidande karl som skulle krydda nån dunk hembränt med johannesört.

I tonåren blev alla mina tjejkompisar besatta av Lundell. Varenda tekväll, spritfest, tågresa med freestyle och pastamiddag präglades av Lundells samlade verk. Alltid någon hiskelig allsång framåt småtimmarna.

Jag surade och bytte skiva så fort ingen såg. Tre ”Modern life is rubbish”-låtar och sedan var det tillbaka med ”Stackars Jack”, ”Oh la la, jag vill ha dig” och ”När jag kysser havet”. 

För att inte stå vänlös läste jag Ulf Lundells samlade ”bokskatt” eftersom jag inte stod ut med musiken. Då kunde jag i alla fall vara med och diskutera de där förbannade röda K-märkta husen i Vita bergsparken. 

I lördags natt skulle en viss ”Hon gör mig galen” spelas ungefär tusen gånger (det kan ha varit fem gånger men det kändes som fler).

Efter det är det kört. Det enda jag lyssnar på numera är Ulf Lundell.

Mitt femåriga jag skulle gå lös på vuxenjag med tillhyggen.