Tidigare i dag efterlyste jag några boktips. Jag skrev så här:

Sedan fick jag en mängd tips på böcker som jag borde gilla kopplat till min smak. Nu tänkte jag – efter påtryckningar från min bloggfavorit Hanna – dela med mig av tipsen även här. 

Jag gillar episka böcker – de ska gärna täcka in en hel släkts liv. Det måste vara någon internatskola med i handlingen och det får gärna handla om ond, bråd död med en fnissig musiktwist. Nu är det svårt att få med allt det där i en och samma bok (men om ni läser de författare jag tipsar om ovan får ni allt uppdelat på flera böcker).

Här kommer ett gäng nya tips:

När tidningen var lämnad fann jag mig själv på Melodifestivalens efterfestdansgolv. Med några handväskor i mitten stod vi reportrar och dansade i ring på äkta högstadiesätt. När Danny Saucedos ”In the club” sattes i gång började alla dansa ”sitt bästa”. Det var armar ut i sidor, knäböj och eventuellt en och annan snurr. Efter en knapp minut av amatördans stannar jag plötsligt upp och pekar några meter åt höger. Där står alla Dannys dansare och kör hela låten med sin inövade proffsiga synkroniserade dans. 

Vi bara: slutar dansa.

Nu är klockan exakt 07.40 och jag är i princip just hemkommen från Nöjesbladets efterfest i en svit på hotellet i direkt anslutning till Globen. Ni kan se mitt gigantiska presspass som bevis (härligt nog ackrediterades jag som stillbildsfotograf vilket var deppigt då mig bästa kamera var iPhonen – for the record – jag slapp fota). 

Jag har alltså jobbat Melodifestivalen i fält. Härligt nog var jag glädjereporter och ställde gulliga festfrågor.

Okej, jag kan inte blogga nu – är alltför trött. 

Men vilken jäkla kväll!

(Det bästa – vår schlagerdans efter tidningen hade skickats still tryck. Tog fula danssteg och min kollega Martin juckade oengagerat mot ingenting – alltså, love mina kollegor).

Please, have mercy on my face. Inga hatkommentarer på mitt utseende nu. Näthat är så 2008 ändå.

Nu har jag och min syster Anna äntligen bokat vår New York-resa. I slutet av maj flyger vi över Atlanten för att äta oss extremt feta, shoppa slinkiga trasor, dricka drinkar på ställen där folk bär skinnjacka och låtsas att vi är Blair Waldorf och Serena van der Woodsen i en knapp vecka. 

Som tur är slipper vi bo i ett ruckel med fula överkast och checkar således in på den här drömmen till hotell.

Alltså, jag hatar när folk använder ordet ”episkt” hela tiden – men den här resan kommer inte att bli något annat än just det. 

Egentligen skulle jag vara ledig hela helgen. Men så kom nyhetschefen och lockade med jobbet som ”glädjereporter” på Melodifestivalen. Det är ju ett helt oemotståndligt prefix till sin yrkesroll så det var inte mycket tvekan där. 

Jag ska alltså mysa i Globen under direktsändningen. Sedan ska jag jobba med efterfesten. 

Champagnesprut och jag är där blixtsnabbt. Någon som hissas av sina kollegor – jag står under och tar anteckningar. Artister som kramas – jag skapar en gruppkram och håller upp diktafonen mellan armar och överkroppar.

Dessutom är det en lyllig uppladdningsmiddag med hela teamet innan Globen och en efterfest när tidningen har gått i tryck. 

Tänk om varje arbetsdag skulle vara exakt så där.

(Fast då skulle man bli gourmetmatstjock, frireligiös av all glädje i världen och alkoholiserad av dagliga efterfester).

Jag kan inte ens beskriva hur ledsen jag är över att gamla Alice in Chains-basisten Mike Starr har dött av en överdos. Jag minns när jag följde ”Celebrity Rehab” som en besatt och han var med. Till slut kunde han inte visa sig i rutan utan att jag per automatik bröt ihop – hela hans historia berörde. Hela hans liv var så sorgligt och i programmet tände han av och blev liksom bättre. Man önskade honom en ny framtid. 

Så går han och dör. 

Det här livet alltså – det är för jobbigt för att ens ta in emellanåt.

Det här är patetiskt men jag kan inte sluta tänka på den här hamburgaren. Den ska jag unna mig innan veckan är slut tillsammans med en slinklig tröja från H&M och en ny Dust-it.

Slut på meddelande.

Internationella kvinnodagen står det i kalendern. 

Den har jag firat genom att uppföra mig som en riktig kvinna:

Först försökte jag svälta mig själv under förmiddagen. Sedan tränade jag jättehårt. Därefter bråkade jag lite. Sedan hetsåt jag godsaker. Slutligen snackade jag skit om lite folk. 

Nu fattas bara en ”tjejkväll” framför ”Sex and the city”-boxen, en xider-fylla som avslutas med ilska och tårar och en galen shoppingeftermiddag.

Alltså, orka vara det som samhället anser vara en ”kvinna”.

När jag var kanske 16 år gammal gick jag igenom en kortare swing-fas. Jag hade sett filmen ”Swing kids” och var dödligt förälskad i både Christian Bale och Robert Sean Leonard. Jag minns att jag jämförde den tyska antinazistiska swingsubkulturen som samtidens ravekultur minus att det inte fanns någon Hitler att revoltera mot 1994.

Under några vintermånader sprang jag runt i second hand-kläder som skulle kunna tolkas som kvinnokläder från 1939 om man kisade en del och hade god fantasi. Jag slutade gå till den vanliga baren och lyckades smita in på Helsingborgs jazzklubb i Långvinkelsbacken, trots att jag inte hade åldern inne. 

På mina solosånglektioner vägrade jag sjunga något annat än Ella Fitzgerald-låtar och avslutade varje session med ”It don’t mean a thing if it ain’t got that swing” och tänkte att jag antagligen föddes i fel tid.

Jag sprang till och med omkring på antikvariaten bakom Stadsbiblioteket och pratade  jazzvinylskivor med några urgamla gubbar som satt där bland sina samlingar av gamla tavlor, glaskonst och backar med LP-skivor.

Om jag hade bott på Södermalm och året hade varit 2008 är jag övertygad om att jag hade tagit lektioner i jitterbugg också. 

Nu slapp jag det (förutom att jag tvingade någon lång kille på skolan att testa några avancerade lyft utan glädjande resultat). Den där fasen dog ut efter några veckor och sedan var allt som vanligt igen.

Men så såg jag att Nordiska museet arrangerar tedans till storband just nu. Det enda jag kan tänka på är att gå dit. Tänk om det är som i den där scenen i ”Swing kids” när man för första gången får följa med huvudpersonerna på en swingkväll. Alla är snygga och man blir kastad upp i luften av starka Christian Bale pre-Hitlerjugend-typer. Total eufori liksom. 

Men sedan slog det mig att det med största sannolikhet bara är äldre par där som dansar stillsam foxstrot och äter någon slät bulle.

Inte exakt samma som det här.

I går nådde mitt tredagarsfirande sin kulmen. 

Det blev nämligen klart i början av veckan att jag stannar kvar på Aftonbladet tills de bär ut mig någon gång på våren 2053. 

Efter två champagnestinna middagar onsdag och torsdag toppades festen med några av mina allra finaste kollegor. 

Zandra Lundberg som är vår omslagsflicka och superkrönikör bokade bord på restaurang och ordnade sedan fest hemma hos sig. 

Vår tyngsta reporter Jon ”superstar” Forsling kom dit full av anekdoter från sitt hotellrumsmöte med Foo Fighters tidigare på dagen.

Vår tidigare ”Idol”-pappa/krönikör och numera webbchef Martin Söderström kom med sin klassiska brittiska huliganuppsyn (hans ständiga stilförebild är och förblir Damon Albarn på den här omdebatterade bilden) och berättade om när han hade träffat Beyoncé tre gånger på en vecka.

Sist men inte minst kom min ständige jobbmiddagsdejt, webb-tv-geniet Kristoffer Hindhammar (se ett exempel här för att förstå hans storhet – i det här klippet friar han dessutom till Zandra i ”Big brother” -huset) i en alldeles ny rutig skjorta. 

Sedan åt vi och drack och försökte bräcka varandra med kändishistorier. 

Åh, vad jag är glad över att få dela framtiden med dessa helt ofattbart fantastiska kollegor och vänner.