En gång när jag var elva år och dansade extra snyggt och uppmärksamhetstörstande på ett minidisco för att imponera på en kille jag var kär i – då trillade jag.

I stället för att bara lämna dansgolvet med svansen mellan benen kom jag på den fantastiska idén att rädda upp situationen genom att låtsas att fallet ingick i min dansrutin. 

Därefter improviserade likadana fall i fyrtakt tills låten tog slut. 

Jag trodde att det skulle verka som att jag hade snappat upp en cool dansstil från USA. 

Det är sådana saker som forfarande kan gräma mig. Jag sitter här just nu och ser den där scenen spelas upp om och om igen. VARFÖR gjorde jag så? Är jag sjuk i huvudet?

(Ja, jag har svårt att släppa saker och gå vidare).

(Nej, killen och jag blev inte ihop).