När jag var kanske 16 år gammal gick jag igenom en kortare swing-fas. Jag hade sett filmen ”Swing kids” och var dödligt förälskad i både Christian Bale och Robert Sean Leonard. Jag minns att jag jämförde den tyska antinazistiska swingsubkulturen som samtidens ravekultur minus att det inte fanns någon Hitler att revoltera mot 1994.

Under några vintermånader sprang jag runt i second hand-kläder som skulle kunna tolkas som kvinnokläder från 1939 om man kisade en del och hade god fantasi. Jag slutade gå till den vanliga baren och lyckades smita in på Helsingborgs jazzklubb i Långvinkelsbacken, trots att jag inte hade åldern inne. 

På mina solosånglektioner vägrade jag sjunga något annat än Ella Fitzgerald-låtar och avslutade varje session med ”It don’t mean a thing if it ain’t got that swing” och tänkte att jag antagligen föddes i fel tid.

Jag sprang till och med omkring på antikvariaten bakom Stadsbiblioteket och pratade  jazzvinylskivor med några urgamla gubbar som satt där bland sina samlingar av gamla tavlor, glaskonst och backar med LP-skivor.

Om jag hade bott på Södermalm och året hade varit 2008 är jag övertygad om att jag hade tagit lektioner i jitterbugg också. 

Nu slapp jag det (förutom att jag tvingade någon lång kille på skolan att testa några avancerade lyft utan glädjande resultat). Den där fasen dog ut efter några veckor och sedan var allt som vanligt igen.

Men så såg jag att Nordiska museet arrangerar tedans till storband just nu. Det enda jag kan tänka på är att gå dit. Tänk om det är som i den där scenen i ”Swing kids” när man för första gången får följa med huvudpersonerna på en swingkväll. Alla är snygga och man blir kastad upp i luften av starka Christian Bale pre-Hitlerjugend-typer. Total eufori liksom. 

Men sedan slog det mig att det med största sannolikhet bara är äldre par där som dansar stillsam foxstrot och äter någon slät bulle.

Inte exakt samma som det här.