Ovanstående skrev jag alltså den 12 april. 

Det enda jag har bloggat om sedan dess är photobooth-bilder på mina fula kläder. 

Hur lär man sig att orka med sig själv över huvud taget?

Det enda minne som består efter vigseln (som jag hetstittade på mellan hårborstning och mascarakladdande) är den osannolika dekorationen av Westminster Abbey.

Hur tänkte man när man släpade in en hel liten skog som man surrade fast mellan kyrkbänkarna?

”Nu har björken slagit ut – låt oss hugga ner femtio träd och slänga in lite här och var i kyrkan!”

Inte för att vara negativ – men det såg helt sjukt ut. 

Som att man ville få in en trolsk ”Sagan om ringen”-atmosfär för att ”lätta upp” styltigheten som uppstår när hela Europas kungahus samlas för lunchbröllop.

Om det hade varit ett höstbröllop, skulle de då ha placerat ut Finluden stensopp, Knölchampinjon och Stolt fjällskivling och dekorerat golvet med konstnärligt utplacerade höstlöv?

Eller om det hade varit ett vinterbröllop, hade de då…. okej, jag slutar nu.

Pratade i telefon med ”Big brother”-Annie i går och frågade hur det kändes att kolla på alla klipp nu efteråt.

Hon: Nja, det är ju alltid lite tufft att se vad folk sa bakom ryggen på en inne i huset.

Jag: Gud, det förstår jag verkligen! Det är ju det ALLRA bästa här ute i verkligheten – att man i princip aldrig behöver höra vad folk säger om en eftersom det inte filmas!

Hon: Eh, nja… okej.

Med andra ord: det bästa med att komma ut ur huset är INTE att slippa vara fängslad med svinkonstiga människor som super, ligger, skriker, bråkar, heilar etc. Eller att få stiga upp när man vill, äta vad/när/hur man vill, gå på stan och shoppa trasor, surfa på det underbara nätet, sms:a med folk man känner, röra sig fritt utomhus, inte filmas i duschen, välja sitt eget umgänge, ja osv. 

Det bästa är att här ute kan folk snacka skit om en utan att man behöver höra det.

Alltså?

Herregud, vad jag tycker att J. Lo är ursnygg i ”On the floor”-videon. Exakt den frisyren och hårfärgen och sminkningen vill jag ha nu. (Känner en dragning åt jumpsuiten i silver men passar eventuellt den).

Egentligen är min riktiga hårfärg snarlik, men projektet att avfärga ett vitblont hår (via grått, blått och grönt som det brukar bli) känns inte hanterbart just nu.

Det jag älskar mest: 1999-blinkningen till kalla blonda slingor i brunt hår. Har inte sett det sedan Britneys ”Oops I did it again”-videon. 

Och SOM jag älskade Britneys hår då. Typ satt med öppen mun och dreglade framför MTV.

Ett exempel på att man blir fullständigt skadad när man jobbar på nöjet:

När jag flyktigt ögnade igenom ettan på Aftonbladet.se fick jag en chock när jag såg att ”Big brother”-Jimmy hade släppts från Guantanamo.

”Hur kunde jag inte ha den här storyn först?”

Osv.

Dagens ”stil”:

En jättejätteäcklig docka man hittar på en vind som man rensar ur för att en avlägsen gammelfaster plöstligt dog. I samband med att man hittar den jättejätteäckliga dockan (anno 1874 – går att läsa på en vattenstämpel i ryggslutet) i en kista upptäcker man också en svinvidrig bok i mörknat läder där det står häxaktiga förbannelser osv.

Med andra ord: puffig svart goth-kjol och svart kofta med stora vita spetsar.

(Gick förbi Aftonbladets glasfönster där spegelbilden reflekterades, fick syn på mig själv och skrek till av panisk rädsla. Någon på samhällsredaktionen kan ha himlat med ögonen).

Jag köpte ett par leggings i fejkskinn. Tänkte att det kunde kännas ”ungt och tufft” osv.

Sedan kommer jag på mig själv med någon skinnjacka, vitblonderat hår och ”mycket svart” runt ögonen. 

Vad är det för stil jag försöker skaffa?

Om jag inte hade varit livrädd för och verkligen avskytt ”övervintrad hårdrockstjej”-stilen så skulle jag inte bli chockad om jag helt plötsligt såg ut som Andreas Carlsson på armarna och fingrarna.

Typ köper dödskallar i metall för 48 000 kronor och pyntar mig.

Så är man ute och springer med sin pappa längs Öresund. Jag: gymtränad, iklädd avancerade funktionsplagg, pulsanpassad musik och helt nya ”framtidslöpskor” (enligt försäljaren). Pappa: Iklädd några gamla shorts, något pannband och dubbelt så gammal som jag. Så susar han förbi och sedan kommer jag aldrig ikapp honom igen. Han tar till och med igen sig på en bänk i solen ett tag för att minska utklassningen något, den gamle officern. 

Nu är jag på plats i min allra käraste hemstad Helsingborg. 23 grader varmt, strålande sol och vårt fina hus på höger sida av bilden. Pinsam grej på Arlanda: Stod i kön till gaten med Aftonbladet i handen. Säger till min syrra: ”Ja, då slänger man väl Sportbladet i vanlig ordning”. Så står Robert Laul precis bakom i kön och säger hej 🙁

Långfredagens morgon möter jag upp min lovely syster Mia vid Arlanda Express och sedan flyger vi mot Helsingborg för en påskhelg i klass med den mest legendariska formen av påskhelger.

Min andra fabolous syster Anna är redan på plats (nej, vid närmare eftertanke är hon just nu i Malmö och slår klackarna i taket med vårt fina indie-crew Malmö edition). Är så klart avundsjuk, men en annan var tvungen att stanna i Stockholm och skriva viktiga tidningssidor osv.

Tidigare i dag bakade Anna och min mamma en påsktårta med ungefär 104 ingredienser (tänk vit choklad, någon maräng, limoncello och gud vet vad). (Läste i alla fall det på twitter).

Fatta att jag flyger mot trerättersmiddagar fyllda med filéer och skumpa nu!

Min skärtorsdagskväll fungerade som så att jag hade en massa övertidstimmar som jag fick kompa ut när jag var klar. Det blev någon gång efter 21 och då mötte jag upp älskade, talangfulla Zandra. 

Vi stod på Kåken och trängdes och drack någon öl. Pratade om livet och om hur jag är ett medium som kan se in i framtiden. (Sant). Okej, med viss modifikation, men ändå. Mitt bästa är att analysera andras relationer. Ger svinbra tips osv.

Zandra kallar mig redan Saida och jag tänker att det skulle kunna bli en lukrativ lösning om jag någon gång står utan jobb: Typ skaffa en tingeltangel-sajt och erbjuda svinbra tjänster. 

Älskar min gamla hemstad Helsingborg och det kommer att bli fantastiskt i morgon kväll när vi stiger in på PL13 och de spelar ”Suicide” med The Slaves. 

Det enda jag kommer att sakna med Stockholm är den fina, överintelligenta Zandra Lundberg.

Här kommer en bild på denna vän.