Jag fyller år på fredag. Det är en ambivalent känsla, som alltid när man fyller mer än 21. Eller vid närmare eftertanke hade jag en ”svår kris” när jag skulle fylla 21 också. Det kanske ligger mer hos mig än hos åldern?

I alla fall, jag försöker ventilera den här galopperande ålderskrisen med mina kollegor. 

Pratar med webbchefs-Martin. Han hade filosoferat i helgen när han räfsade sin alldeles egna tomt. Tänkt att ”nu är jag inte längre en bakis Debaser-kille, utan en kille som räfsar tomten” och ändå känt sig alldeles tillfreds.

”Men du är ju ung i sinnet, som man brukar säga”, säger jag. 

Sedan dog vi av ångest av just den formuleringen. 

”Ung i sinnet”. Det är sådana uttryck som jag hjälplöst klamrar mig fast vid. Som en desperat man i 65-årsåldern som skriver kontaktannons i DN.

Jag pratar även med Zandra. 

”Jag dör av ålderskris”, säger jag.

”Äh, det är väl inget att bry sig om”, säger hon.

”Kom tillbaka när du har fyllt 12”, säger jag elakt bara för att hon är en på fyrtio miljoner som är superbegåvad, klok och fantastiskt kvicktänkt redan i 3-månadersåldern.

”Du har väl rätt”, säger hon.

Älskar ändå att hon inte ger sig in i att älta hur ”åldern bara är en siffra”, ”man är bara så gammal som man känner sig” eller ”du är i alla fall ung i sinnet”.