Eftersom jag jobbade i går, firas min födelsedag i dag. 

Först: Skumpa med systrarna.

Sen: Middag med 20 vänner på Morfar Ginko.

Sist: Någon form av sjöslag på Marie Laveau.

Allra sist: En efterfest?

Man satsar på musiken i flera år. Man försöker leva efter rock’n’roll-myten. Man tar droger, hamnar på botten, tar sig upp igen. Man når marginell framgång med sitt rockband.

Till slut får man nog efter tio års kämpande efter rockstjärnestatus – man söker till TV4:s ”Idol”. Där sätter man ett avtryck som ”rockrösten” och gör ett bejublat Nirvana-framträdande och får pyroteknik för ingen-vet-hur-mycket-pengar till en Metallica-cover.

Däremellan hinner man med en äkta knarkskandal som hamnar på varenda löpsedel. Man får till och med paparazzibilder i Sveriges största tidningar. 

Man styr upp en skandalartad otrohetsaffär med sin finalistrival.

Man VINNER Idol.

Sedan ”ska man satsa på sitt rockband” och ”inte kompromissa mer”. 

Det är nu jävlar det ska hända.

Resultatet av Jay Smiths feta rockkarriär?

En spelning på ett modebloggmingel med Sofi Fahrman inklämd mellan ”heta make up-trender” och en goodie bag.

Var det verkligen värt det?

Så fyller man år i dag då. Det är väl bara att släppa på ålderskrisen helt enkelt. Går ju inte att värja sig mot en siffra som så småningom dyker upp för oss alla.

Har firat med att jobba hela dagen. Och redaktionsfikat. (För övrigt måste Aftonbladets siffror snart dala ordentligt med tanke på Beach 2011. Vi får femtiotre tårtor varje dag för att fira ännu ett nytt rekord).

Jag skriver en grej som går i morgon i tidningen och det innebär att jag har transkriberat ett par timmars intervjuer. 

Min dröm är att anställa någon tonåring med lysande stavningskunskap som skriver ut alla mina citat. Jag har hört ett rykte om att New York Times har en person anställd som bara jobbar med det. När man har gjort en intervju lämnar man in ljudfilen så kommer citaten utskrivna med vändande mail. 

Det är på riktigt något jag fantiserar om.

Men nu skriver jag själv. Lär väl ta hela kvällen.

Sprang just in i min webb-tv-kompis Kris. Han hade hittat två nya tårtor i sportpentryt och vi sprang dit och firade min födelsedag i fem minuter. 

Nu passar inte mina nya jeans längre.

Jag har kommit fram till att den konstigaste klädstilen i mitt liv måste ha varit 1998-1999.

Då skulle man helt plötsligt vara lite ”sportigt street-klädd”. Usch, alltså! Det är min absolut värsta stil. Innan dess gick jag runt som någon svartklädd, svår indieunge och efter det gick jag väl så småningom tillbaka till det svartklädda. 

Men just de där åren var modet lite Spice girls-påverkat med en dos av ”svensk hiphop”, uppblandat med magtröja och dyr Lady Soul-sweatshirt. *ryser*

Hatar ”fritidskläder”.

Exempel på det:

I morgon ska jag göra en intervju via Skype och detta har skapat ett enormt huvudbry. 

Jag har nämligen aldrig skypat i hela mitt liv. 

Nej, jag är inte 62 år och jobbar som syokonsulent, trots att det är något man borde anta i det här läget.

Halva dagen har gått åt till att hänga på tekniken och installera Skype. När jag insåg att användarnamnet malincollin var upptaget fick jag panik. Teknikkillarna föreslog malincollin1 men det kändes så himla deppigt. 

”Jag kanske ska heta ”sexxxygirl”?”, säger jag och försöker lätta upp samtalet.

”Eller malin.collin?”, säger teknikkillen. 

Då blev det konstig stämning för att jag valde sexxxygirl före en simpel punkt mellan för och efternamn – som att jag var sjuk i huvudet och ville ha ett oprofessionellt porrnamn.

Sedan tvingade jag teknikkillen att lägga till mig som kontakt och så ringde i varandra i tjugo minuter ”Hej, här är jag och vinkar till dig, Hör du mig? Ser du mig? Haha, hej hej!”. 

Till slut tröttnade han och jag erhöll ett Skype-körkort. (Bildligt talat alltså, de delar inte ut den typen av körkort på mitt jobb).

Därefter avslöjade min nyhetschef att hon och nöjeschefen hade hånskrattat åt mig bakom min rygg eftersom jag var så Skype-bortkommen.

”Och du skypar mycket?”, frågar jag nyhetschefen lite sturskt.

”Eh, nej, jag har faktiskt aldrig provat”, säger hon lite förläget.

Just det. Från och med i morgon är det ingen som skrattar åt mig. Jag lystrar endast till namnet Drottningen av Skype.

/Mvh Sexxxygirl

Kommer till redaktionen som vanligt klockan 13. 

Zandra: Hej! Wow, du är ju snyggare än någonsin i dag!

Jag: Behöver du låna pengar?

Zandra: Säg tre och fem?

Jag: –

Jag fyller år på fredag. Det är en ambivalent känsla, som alltid när man fyller mer än 21. Eller vid närmare eftertanke hade jag en ”svår kris” när jag skulle fylla 21 också. Det kanske ligger mer hos mig än hos åldern?

I alla fall, jag försöker ventilera den här galopperande ålderskrisen med mina kollegor. 

Pratar med webbchefs-Martin. Han hade filosoferat i helgen när han räfsade sin alldeles egna tomt. Tänkt att ”nu är jag inte längre en bakis Debaser-kille, utan en kille som räfsar tomten” och ändå känt sig alldeles tillfreds.

”Men du är ju ung i sinnet, som man brukar säga”, säger jag. 

Sedan dog vi av ångest av just den formuleringen. 

”Ung i sinnet”. Det är sådana uttryck som jag hjälplöst klamrar mig fast vid. Som en desperat man i 65-årsåldern som skriver kontaktannons i DN.

Jag pratar även med Zandra. 

”Jag dör av ålderskris”, säger jag.

”Äh, det är väl inget att bry sig om”, säger hon.

”Kom tillbaka när du har fyllt 12”, säger jag elakt bara för att hon är en på fyrtio miljoner som är superbegåvad, klok och fantastiskt kvicktänkt redan i 3-månadersåldern.

”Du har väl rätt”, säger hon.

Älskar ändå att hon inte ger sig in i att älta hur ”åldern bara är en siffra”, ”man är bara så gammal som man känner sig” eller ”du är i alla fall ung i sinnet”.

Jag har aldrig varit så fascinerad av ett kompisgäng som jag var av Frank Anderssons hejaklack på ”Let’s dance”-finalen för en dryg vecka sedan.

Reflexmässigt ropade jag på en fotograf innan sändning för att fråga vad ”Färjan”-Håkan gjorde i studion. När jag tittade lite mer noggrant och såg jag att det var en broilervariant av ”Färjan”-Håkan –  inte originalet.

Det var som att någon hade tagit ”Färjan”-Håkan och pumpat upp 75 kilo muskler, doppat honom några varv i ett helt vanligt brun-utan-sol-bad och slutligen satt på honom någon farfarströja med knyt i halsen. Samma stirrande blick och likadant gel i håret.

När jag såg mig om var de flera stycken ”killar” med samma ”stil” som svansade runt Frank. 

Jag har varit så fascinerad av det här kompisgänget så jag har knappt haft tid att tänka på annat sedan den där ”Let’s dance”-finalen.

Vad gör dessa kompisar? Har de vanliga jobb? Någon jobbar kanske som controller på ett medelstort företag i en kranskommun och en annan är handläggare inom landstinget? Eller går de mest på gym och köper och säljer saker som man bara talar om i månens sken?

Jag ångrar mig fortfarande att jag aldrig gick fram och bara småpratade med dem.

(Anledningen: jag var för räddhågsen).

(Jag har ingen bild på dem heller – är för skakig för att våga hänga ut dem här).