Så där – efter en väldigt lång resa har vi nu checkat in på Hotel on Rivington.

Nu ska vi snabbduscha och sedan plöja vårt hood – Lower east side.

Konstig grej: Våra väskor blev inlåsta i flygplatssshuttlen och fem karlar fick bryta upp luckan med tre olika skruvmejslar. Tog väl en kvart. 

Om några timmar drar jag till New York. 

Jag har gjort några tidsinställda inlägg som kommer ut när jag sitter på planet.

NEEEEJ. Det har jag såklart inte gjort. 

Typ klockan 11.32 publiceras ett random inlägg där jag står i något linne och bara: ”det här linnet kan du köpa på Gina Tricot för 149 kronor – bästa valet i sommar”. 

Hahaha, nog för att jag är sinnessjuk just nu när jag paniksorterar sedlar, pass och räknar antal underkläder som ska med – men riktigt så ”tokig” är jag inte (ännu). 

Vi hörs i the US and A.

Kalla det svaga nerver, men just nu är jag övertygad om att min resa kommer att bli en parafras av ”Bangkok Hilton”. 

Saken är den att min handväska (eller skinnsopsäck) är fylld med två miljarder smågrejer då jag sällan rensar den. 

För en liten stund sedan upptäckte jag små vita tabletter i botten av ett mellanfack. Det kan vara allergitabletter. Eller Panodil. Eller nån pastill som gör att man luktar mint i munnen. Jag har ingen aning.

Med andra ord kommer den amerikanska tullen heller inte att han någon aning. 

Två bredaxlade män med batong lär ge varandra ett snabbt ögonkast och sedan släpas jag i väg till ett rum. 

Där får jag sitta utan vatten och bröd och svara på samma fråga i 12 timmar. Strax innan någon från svenska konsulatet dyker upp, sätter de på mig en gutesäck över huvudet och plötsligt hör jag dånet av en helikopter. Jag känner att vi lyfter, försöker räkna minuterna men tappar bort mig hela tiden. 

Slutligen landar vi och min ”trendiga men bekväma” reseoutfit byts hårdhänt ut mot en orange overall. De tar av mig gutesäcken och jag sitter i en cell på fyra kvadratmeter. 

Sedan sitter jag där i 47 år innan Sveriges statsminister får till en hemlig utlämning nattetid. 

Det enda som får mig att vilja låta de vita tabletterna ligga kvar i väskan är att jag garanterat får sommarprata i P1 när jag kommer tillbaka till Sverige. 

Så värt det.

Alla talar om supersuccén ”Mästarnas mästare”. 

Men ingen vågar säga sanningen om programmet. 

SVT samlar ihop 12 idrottare med otroliga karriärer i bagaget. Nu ska de för första gången få möta likasinnade vinnarskallar från andra discipliner.

Förväntningarna är att få uppleva stenhårda tävlingar med superfokus. Våra nationalhelgon ska go all in.

Vad det egentigen går ut på?

12 superidrottare filmas när de leker dagis på någon Medelhavsö.

SVT förnedrar Ingemar Stenmark och Anders Limpar genom att de får slå i någon spik i en planka, räkna glaskulor eller springa på klotsar.

Ett avsnitt till och våra mest omhuldade sportikoner skulle väl hoppa säck, bygga pärlplattor på tid, hoppa kråka och kuta runt med ett gammalt ägg på en sked?

Jag föreställer mig att Ingemar Stenmark i dag känner sig ungefär som när en vanlig singelkvinna i 20-årsåldern kollar sina skickade sms efter en blöt lördag på stan.

Min bästa ambulerande dj i Stockholm är Victor Johansson. Man kan säga att om han ska mata någon stereo med brända cd-skivor i Stockholmsnatten, så kommer jag att åka dit, stå bredvid och önska låtar hela kvällen.

I torsdags regerade han Spymlan och jag kastade mig i panik på någon blåbuss och dök upp efter jobbet.

I går var det Södermalm och Nada som fick finbesök, vilket innebar att jag lämnade Kåken och taxihetsade genom hela stan.

Så värt det. 

Nu har Victor Johansson – trots huvudvärk från i går – tagit sig tid att sammanställa en liten låtlista exklusivt för den här bloggen. 

Så himla stort!

Klicka här så får ni en hemmaversion av Victor bakom skivspelaren.

Jag och Victor sjunger väl någon duett till The Vaccines i torsdags? På tisdag spelar han igen – på F12.

Har fullt upp med att planera outfits för New York. 

Haha, tänk om man hade haft tre, fyra provdockor i sin lägenhet och lade en eftermiddag på att ”styla” dem?

Alltså?

Gå runt och fundera, vanka, klia sig i huvudet. Så gör man ett plötsligt utrop, som att man just uppfann glödlampan. Man drar ett ”enkelt skärp” om den skira toppen i mjuk färgskala och lägger fram ett par örhängen som ”liksom lyfter hela känslan”. Så ställer man fram ett par eleganta skor med alldeles lagom liten klack. 

Gud så sjukt. Hålla på och drömma om en walk in closet hela sin vakna tid?

Jag packar väl tre, fyra kilo svarta kläder då?

Fick ett mms av TV4-David precis. Han hade upptäckt något alldeles ofattbart – någon har valt att uppkalla en väg efter mig. 

Jag kan knappt ta in det. Det är sådant jag trodde skulle komma först vid pensionsåldern. 

Visst, jag har skrivit några riktigt fina artiklar om ”Big brother” och ”Let’s dance”. Och nåja, jag har ju bloggat relativt länge. Och visst – jag ÄR ju en ganska bra människa och har rätt snyggt hår.

Men att någon okänd välgörare ändå väljer att ge mig en helt egen väg redan nu är så stort att jag knappt kan greppa det.

Om tio år har jag väl ett par torg och någon stadsdel uppkallad efter mig?

Vid min död döps Stockholm om till ”Malin” rätt och slätt. 

Eller varför inte hela Sverige?

Ska fira nu.

I eftermiddags slog det mig att jag från och med i kväll har 10 dagars semester. Mitt i allt jobbtumult hade jag liksom glömt bort det. 

Eftersom jag sett exakt lika sur ut som på bilden den senaste veckan, kan man väl säga att det är ett lyckokast för både mig, mina kollegor och Sveriges kändiskår.

Nu ska jag ägna mig åt att:

– Shoppa trasor

– Dricka vin och tjejöl

– Äta blodiga biffar

– Åka taxi

– Dansa till skränig gitarrmusik

Det bästa?

Allt detta kommer att ske på Manhattan.

En av de finaste sakerna med min kollega Jon Forsling:

Varje eftermiddag vid 14.30 tar han fram ett rör Treo och frågar försynt alla på redaktionen om någon vill ha en brustablettsdrink.

De flesta tackar nej.

Innan Aftonbladet flyttade in till stan och fick helt vanliga Ikea-glas på redaktionen, gjorde Jon alltid sin Treofika i ett champagneglas. 

Där satt han med fingrarna elegant krökta på champagneglasets hals, sippade sin acetylsalicylsyra och blickade drömmande ut över Globengallerian.

Det var lite ”krydda i vardagen”.

När jag kommer till jobbet trillar det ofta in ett mail från webbchefs-Martin. 

Han brukar ta sig en snabb titt på mig och sedan läsa av om jag är lycklig, rosenrasande, trött eller sinnessjuk.

Efter det kommer en länk med ett passande soundtrack för dagen. 

I dag föll valet på ”Respect yourself”.

Har suttit i en timme nu för att analysera vad han egentligen menar med den låten.

Jag som inte ens skriver något om ”Big brother” i dag, liksom.