Kalla det svaga nerver, men just nu är jag övertygad om att min resa kommer att bli en parafras av ”Bangkok Hilton”. 

Saken är den att min handväska (eller skinnsopsäck) är fylld med två miljarder smågrejer då jag sällan rensar den. 

För en liten stund sedan upptäckte jag små vita tabletter i botten av ett mellanfack. Det kan vara allergitabletter. Eller Panodil. Eller nån pastill som gör att man luktar mint i munnen. Jag har ingen aning.

Med andra ord kommer den amerikanska tullen heller inte att han någon aning. 

Två bredaxlade män med batong lär ge varandra ett snabbt ögonkast och sedan släpas jag i väg till ett rum. 

Där får jag sitta utan vatten och bröd och svara på samma fråga i 12 timmar. Strax innan någon från svenska konsulatet dyker upp, sätter de på mig en gutesäck över huvudet och plötsligt hör jag dånet av en helikopter. Jag känner att vi lyfter, försöker räkna minuterna men tappar bort mig hela tiden. 

Slutligen landar vi och min ”trendiga men bekväma” reseoutfit byts hårdhänt ut mot en orange overall. De tar av mig gutesäcken och jag sitter i en cell på fyra kvadratmeter. 

Sedan sitter jag där i 47 år innan Sveriges statsminister får till en hemlig utlämning nattetid. 

Det enda som får mig att vilja låta de vita tabletterna ligga kvar i väskan är att jag garanterat får sommarprata i P1 när jag kommer tillbaka till Sverige. 

Så värt det.