Man måste ändå ge mig viss kredd för att jag efter en vecka av hårt nattarbete (och ett ansikte som ser ut exakt så här), väljer att dirigera taxin till Strand i stället för hem klockan tio i två på natten, för att möta upp en brokig samling vänner. 

Min syrra Anna var där och rosévinade med sitt Barcelona-posse. Käraste Zandra råkade sitta där med en öl och Café-Victor, samt redigerar-Fredrik.

När jag trillade ur nån taxi med ett halvt dygns gammalt smink, satt de där allihop som en dysfuktionell familj i en soffgruppp i en fantastisk välkomstkommitté. 

Jag komprimerade en utekväll: 

– Pratade Pulizerprisvinnare med Victor (vi har en nattlig bokcirkel från och med nu).

– Vajade med med arm i luft och sjöng någon allsång till MGMT:s ”Time to pretend”. 

– Sammanfattade vad som hänt de senaste timmarna på redaktionen med Zandra. 

– Skvallrade med min syrra Anna. 

– Svepte två öl. 

– Sjöng Ulf Lundell utanför efter stängning.

– Tog en taxi hem.