I fredags kom jag till redaktionen efter radion. Det var en konstig stämning vid nöjesdesken. Ingen pratade – alla tittade apatiskt framför sig och tårar trillade på cheferna.

Jag frågade vad som egentligen pågick.

När näsdukar hade delats ut och alla verkade ha lugnat sig, säger nyhetschefen att jag MÅSTE kolla på ”Schulman show” för ”då gråter man ihjäl sig”. 

Eftersom min vän och vapendragare Zandra är någon typ av fixstjärna på ”Schulman show”, hade jag fått förhandssnack dagen innan om att hon, Martin Stemarck, Anders Timell och Alex Schulman gemensamt hade brutit ut i tårar kring ett visst klipp där amerikanska barn överraskas av sina pappor som kommer tillbaka från kriget i Irak.

Jag visste att det var känsliga saker vi pratade om. 

När alla gråtchefer hade gått hem, satte jag på just det klippet från ”Schulman show” och laddade för en gråtfest. Placerade näsdukar på skrivbordet, ställde upp en nässpray, ja, jag placerade även sminkväskan där ”in case of emergency” osv.

Det tragiska: Jag grät inte en droppe. 

Hatade mig själv resten av kvällen.

Träffade Zandra några timmar senare på Strand och berättade mitt trauma över att inte ha brutit ihop. 

Zandra (lite trött konstaterande): ”Nä, men då är du väl psykopat då?”

Vad jag gör? 

Går hem och googlar exakt vad det innebär att vara psykopat. Darrar av rädsla för att utveckla ett ohälsosamt intresse för att stena smådjur, köpa stora stålbågade glasögon och flytta in i någon källare i mitt föräldrahem.

Lyckligtvis verkar jag inte uppfylla några kriterier (förutom ”munvig och charmig” som jag smickrar mig själv att tillskriva mig).