Så kommer man hem lite senare än vad man egentligen hade planerat. Då inser man att någon typ av matintag är en vuxen idé. 

Eftersom ens kylskåp i bästa fall påminner om Shaun Ryders à la 1996 så förstår man att man måste besöka en matinstans.

McDonald’s Skanstull stänger tydligen vid midnatt på vardagar så någon liten cheeseburgare med alldeles mjukt bröd som den finaste släta bullen som tänkas kan, går inte att finna.

I stället är man hänvisad till 7eleven. 

Köper en ”wrap”. Den innehöll visst 18 procent aioli, läste jag i efterhand. 

Vitlöksmajonäs är för tonårskillar. Det är bara de som kan lovorda unken vitlökssmak som att det vore ”the next big thing”. 

Typ tävla i vem som kan äta mest vitlökssås på kebab eller svälja flest klyftor på tid. 

Fy fan, vad sjukt. 

Jag traskade ner till mitt obehagligt autistiska middagsställe Serrano (jag äter på riktigt middag där varje dag jag jobbar). 

Där möttes jag av en glädjechock – min före detta Nöjesbladetkollega Kristin Rehnqvist.

Nu är hon radiostjärna i Gävle och har ett helt eget program och i månader har vi försökt få ihop en dejt utan att lyckas. 

Så springer vi på varandra av en slump. 

Kristin är för övrigt den snyggaste människa jag har träffat. En gång var det en man som frågade henne: ”Excuse me, are you chinese?” bara för att hon kisar så mycket när hon ler.

Bara det!

Sedan menade hon att det räcker att läsa den här bloggen, Zandras, Jons och Christoffers för att att koll på vad som händer på tidningen. Det kan hon ha rätt i.

Så sitter vi här och ojar oss över att strandsäsongen nästan är här. Vi visualiserar magrutor och solblekt hår.

Min skrivbordskamrat och reporterguru Jon Forsling blir plöstligt tyst. 

Sedan tar han fram det nya numret av Levande historia och bläddrar lite. Han stannar upp, fäster blicken lite drömmande på ett uppslag med en slank men förtorkad mumie.

Jon: Exakt sådan här kropp vill jag ha i sommar.

Margot Tenenbaum – exakt som henne vill jag se ut. 

Det finns något så tjusigt, vemodigt och bedagat över henne. Som min egen romantiserade självbild (förutom att Gwyneth är tusen ligor snyggare osv).

Ska skaffa smutsblont hår och päls nu. Har redan råkat klippa av håret i nästan samma längd, så det är väl bara att köra all in?

Eftersom jag är ganska sjuk är jag också förbluffande sur och otrevlig nu för tiden.

I dag har jag hatat väderprognoserna av lite olika anledningar.

I morgon tänkte jag eventuellt gå till en uteserveringe efter jobbet. då ska det bli så här kallt. Med andra ord krävs vinterjacka och vantar. Kommer väl stå där och hata livet medan jag önskar nån låt?

Om en vecka är jag i New York. Då ska det tydligen bli det här värdelösa storstadsvädret. Fatta att gå runt och svettas i några flipflops och vara absolut fulast i hela världen i universums bästa stad. Gå in på ett varuhus och stå och fläkta sig precis vid AC-utblåset vid entrédörrarna. Stoppa in huvudet i minibaren och klimakterieoja sig. Vifta på taxi och ha nån jäkla svettfläck? Bära löst sittande sarong?

Så INTE som jag hade föreställt mig det.

På redaktionen. Får ett alla-mail om att man kan hyra någon stuga i Åre genom jobbet.

Zandra: Malin, finns det snö i Åre på sommaren?

Jag: Nej. 

Zandra: Men hur menar de då med den här stugan?

Jag: Jag antar att det är någon fin fjällnatur där? Speciella blommor? 

Zandra (med en oerhörd ilska i rösten): Men HERREGUD!!! Åka dit och hyra någon stuga utan snö!!?? Vem gör sånt?

Så kör hon den här minen i flera minuter. Sitter och stirrar på datorn som att den har förolämpat henne djupt.

Vad är det med människor på Facebook som känner sig manade att skriva ”tyvärr jag är i Göteborg då” i loggen under ett event där 5942 personer är inbjudna?

Jag ska börja göra det från och med nu på varenda klubbevent och uteserveringsinbjudan:

”Kan inte komma, måste jobba :(”

Eller:

”SYND, just den kvällen ska jag bort till en kompis. En annan gång!!!!”

Så är det bara fyra gemensamma vänner som är inbjudna på samma event. De andra 5938 personerna kan absolut inte bry sig mindre.

Orkar inte.

Det här att jag 1997 ändå gick omkring så här på gator och torg som att det var ”helt vanligt”?

Lägg märke till de tidsenliga, bylsiga jeansen med kinamöster i uppviket. De var några dyra designerbyxor dessutom. Sjukt snyggt matchade med superhöga Buffalo-skor, sådana som Robyn kör nu för tiden igen. 

Med den där fotogesten (som varvades med v-tecknet på alla bilder från den tiden) – hur kunde jag bli irriterad på folk som skrek ”Spice girls” efter mig vart jag än gick på stan? Hade jag sett mig själv hade jag ropat samma sak. 

Usch, den ”sportiga street”-stilen alltså. Det värsta som kom in i min garderob som sagt. 

För någon vecka sedan satt jag på jobbet och skrev om programmet ”Så mycket bättre”. Min lysande kollega Jessica hade just träffat Tomas Ledin för en lång intervju och jag frågade om han hade sagt något roligt kring sin kommande medverkan i programmet. 

”Visst, jag mailar över ett citat”, säger Jessica. 

Vad som står i mailet?

”Kanske användbart till din artikel – Tomas Ledin-citat:

Har du SL-kort?

– Nej, jag köper remsa”

Alltså?

Jag skrattade mig fördärvad.

Förstår ni hur länge hon har intervjuat Tomas Ledin för att frågorna ska bli så specifika så den här kommer upp? Två veckor? Har Jessica hyrt en öde fjällstuga inredd i furu och åkt på bilsemester med Ledin dit? Har hon tagit med tio Ica-kassar med mat, rena lakan, några lådor gott vin och sedan pratat, pratat, pratat i 15 dygn i sträck?

Det är så lysande på precis alla sätt som finns. 

(Här finns intervjun i sin helhet, minus kollektivtrafikfrågor)

Man vet att det är en sen söndagsnatt när man googlar det här: