Förr gick jag till frisören kanske en gång varannan månad. Sedan kanske ett år tillbaka sitter jag i den där frisörstolen en gång i månaden. 

Jag kan heller aldrig bara klippa topparna – det blir alltid minst fem centimeter, oftast mer.

För ett år sedan hade jag midjelångt hår. 

I dag klippte jag det till axlarna.

Det värsta: Jag ekonomiklippte min lugg. Tänkte att jag ska vara i New York om ett par veckor och då måste luggen vara helt perfekt så när frisören skulle börja föna håret, bad jag henne klippa av en halv centimeter till så jag är ful nu, men kommer att vara het när jag sätter foten på Manhattan.

När jag skriver ful – så menar jag JÄTTEFUL. Som ett lite lätt underbegåvat barn som hittat en sax och gått loss.

Herregud – i september kommer jag väl ha samma frisyr som Maud Olofsson? Köper knälånga kjolar i en bjärt kornblå nyans. Råsiden? Någon härlig sjal att svepa om axlarna? Syrenlila, va?

Eric Saade hamnade på en tredjeplats i Eurovision. 

Man kan väl sammanfatta det som att hiphop som genre drog ett rosslande dödsandetag när Kattarpspojken gav Nöjesbladets reporter följande citat i natt:

I fredags kom jag till redaktionen efter radion. Det var en konstig stämning vid nöjesdesken. Ingen pratade – alla tittade apatiskt framför sig och tårar trillade på cheferna.

Jag frågade vad som egentligen pågick.

När näsdukar hade delats ut och alla verkade ha lugnat sig, säger nyhetschefen att jag MÅSTE kolla på ”Schulman show” för ”då gråter man ihjäl sig”. 

Eftersom min vän och vapendragare Zandra är någon typ av fixstjärna på ”Schulman show”, hade jag fått förhandssnack dagen innan om att hon, Martin Stemarck, Anders Timell och Alex Schulman gemensamt hade brutit ut i tårar kring ett visst klipp där amerikanska barn överraskas av sina pappor som kommer tillbaka från kriget i Irak.

Jag visste att det var känsliga saker vi pratade om. 

När alla gråtchefer hade gått hem, satte jag på just det klippet från ”Schulman show” och laddade för en gråtfest. Placerade näsdukar på skrivbordet, ställde upp en nässpray, ja, jag placerade även sminkväskan där ”in case of emergency” osv.

Det tragiska: Jag grät inte en droppe. 

Hatade mig själv resten av kvällen.

Träffade Zandra några timmar senare på Strand och berättade mitt trauma över att inte ha brutit ihop. 

Zandra (lite trött konstaterande): ”Nä, men då är du väl psykopat då?”

Vad jag gör? 

Går hem och googlar exakt vad det innebär att vara psykopat. Darrar av rädsla för att utveckla ett ohälsosamt intresse för att stena smådjur, köpa stora stålbågade glasögon och flytta in i någon källare i mitt föräldrahem.

Lyckligtvis verkar jag inte uppfylla några kriterier (förutom ”munvig och charmig” som jag smickrar mig själv att tillskriva mig).

Var alltså på en urtrevlig Eurovisionfest på Kungsholmen i går. 

Sedan skulle vi alla ut. 

Då var det som nyårsafton i Stockholm – inga taxibolag hade en enda taxi i innerstan.

En hel fest fick således promenera genom hela Kungsholmen, sjungandes ”Popular”, tills vi nådde Sheraton inne i stan.

Där hittade vi olika taxibilar och eftersom vi hade sagt något om Debaser Slussen, åkte jag dit.

De andra i min taxibil skulle hem så jag stod där på uteserveringen i någon Lady Gaga-body med en öl och väntade på resten av gänget.

Ingen kom. 

Ringde frenetiskt – de andra hade mitt i allt tumult åkt till ett annat ställe. 

Jag var ensam kvinna på uterservering och skickade mass-sms till folk: ”Ute?”

Inkasserade svar som: ”nej, har gått och lagt mig”, eller inga svar alls.

Åkte hem.

🙁

Eurovision-festen hos Webbtv-Kris är strålande. Jag tippade Saade som trea och vann. Det är allt som spelar roll i min värld: vinna. 

Man måste ändå ge mig viss kredd för att jag efter en vecka av hårt nattarbete (och ett ansikte som ser ut exakt så här), väljer att dirigera taxin till Strand i stället för hem klockan tio i två på natten, för att möta upp en brokig samling vänner. 

Min syrra Anna var där och rosévinade med sitt Barcelona-posse. Käraste Zandra råkade sitta där med en öl och Café-Victor, samt redigerar-Fredrik.

När jag trillade ur nån taxi med ett halvt dygns gammalt smink, satt de där allihop som en dysfuktionell familj i en soffgruppp i en fantastisk välkomstkommitté. 

Jag komprimerade en utekväll: 

– Pratade Pulizerprisvinnare med Victor (vi har en nattlig bokcirkel från och med nu).

– Vajade med med arm i luft och sjöng någon allsång till MGMT:s ”Time to pretend”. 

– Sammanfattade vad som hänt de senaste timmarna på redaktionen med Zandra. 

– Skvallrade med min syrra Anna. 

– Svepte två öl. 

– Sjöng Ulf Lundell utanför efter stängning.

– Tog en taxi hem. 

I dag klockan tre ska jag göra radiodebut.

I Cissis program på Radio1 kommer jag att dissekera Eric Saade och hela Eurovision är det tänkt. 

Sitta lite skön och avslappnad där i etern och snacka i oneliners, ni vet.

Eller nej. 

Kommer väl att stamma fram någon patetisk pekoral på nån ful skånska och känna självhatet slå in som en flodvåg och springa gråtande ur studion. 

Tänker att det kan vara karaktärsdanande?

Nu googlar jag detta:

*hilfe*

Ni stockholmare som vill höra mig begå social harakiri kan ställa in frekvensen på 101, 9 klockan 15-16. Resten kan höra det på nätet sedan här.

En öppen fråga, förresten:

Vad är det med 30+-män och Sade?

Hela Stockholm var tömt på män mellan 30 och 59 i går kväll för alla satt i Globen och hypnotiserades av ”The sweetest taboo”. 

Jag förstår inte grejen med att lyssna på ”soft” bakgrundsmusik på sådant allvar.

För mig är det helt vanlig hissmusik.

Satt hos husläkaren klockan 12 i går och diskuterade ögondroppar mot pollenallergi när det plötsligt började vibrera i min väska. Båda mina iPhones surrade konstant i tio minuter och jag tappade tråden kring kortisonnässpray ett par gånger. 

När jag kom ut från vårdcentralen tog jag upp jobbmobilen:

6 missade samtal

2 röstmeddelanden

1 sms

Jag tog fram min privata iPhone:

Samma sak

De till synes desperata kontakförsöken kom från min chef Klas.

I panik ringde jag upp och föreställde mig scenariot att precis alla Sveriges kändisar samtidigt drabbats av en tragisk jättebussolycka som kräver att tidningen ringer in varenda reporter som finns.

I stället fick jag ett tämligen vardagligt uppdrag:

Min chef (med ganska loj stämma):  ”Skulle bara säga att du kan åka direkt till TV4 i stället för att komma in till redaktionen”.

Jag: ”Eh, okej?”

När jag några timmar senare återvände till redaktionen ställde jag min chef till svars för panikringningen.

Han:  ”Äh, jag vill ju bara gå och äta lunch och få det där ur världen”.

En reporterkollega om händelsen:

”Vår chef måste ju i alla fall ha varit en väldigt engagerad och driven reporter på sin tid”.

 Den här svintrendiga flanksteken går att köpa på Ica på hipstertäta Södermalm. Fatta mardrömmen om man kommer till en grillkväll i SoFo och har med sig en utskuren biff, så sitter alla andra där i nån hatt och grillar sommarens trendigaste styckdetalj: flanksteken. Man bara: säljer lägenheten, flyr landet, raderar sig från Facebook och investerar lägenhetspengarna i terapi?