I går satt jag och filosoferade över min och Annas New York-resa som går av stapeln om tre veckor. Jag flyger hem (med två stopp) på en måndag och börjar jobba på en tisdag.

Det där med jetlag kan ju förstöra en hel vecka.

Sedan slog det mig att hela mitt liv är en enda jetlag-upplevelse.

Är det helg kanske man somnar vid 06-tiden och i går sov jag till kvart i två.

I dag steg jag upp klockan nio. 

Att flyga hem från New York för min del är som att ta en skum taxi (tänk: ”Storholm taxi”) till Skanstull en vanlig uteserveringsnatt.

I går intervjuade jag Josh Homme, sångare i Queens of the stone age. Under dagen snappade jag upp historier om ”hur lynnig han kan vara” och att ”han kan bara resa sig mitt i en intervju om han inte gillar frågorna”. 

Fick panik.

Strax innan intervjun skulle jag ner i studion för en plåtning och blev således sminkad till oigenkänning. Kom upp på redaktionen efteråt och gick igenom centraldesken som att jag gick på gatan.

Sedan åkte jag och träffade Josh Homme. 

Han log ihjäl sig, upprepade mitt namn, berättade om hur han bråkade med vakter på Spy Bar och vi fick en ”fin kontakt”. (Nåja).

Från och med nu kommer jag alltid se ut som en prostituerad varje gång jag gör en intervju med trulig man. 

”Idol”-Ola, Casper i Arvingarna, Sean Banan – bring it on – jag har hittat nyckeln till lysande journalistik.

Det finns en grej jag fortfarande inte kan sluta skratta åt när jag börjar tänka på det.

Zandra skickade ett sms till mig häromdagen och beskrev en person som har absurt många kommentarer under sina foton på Facebook på det här sättet:

”Fy fan…. och så är det folkfest i kommentarsfältet efter varje bild. Man kan dela ut ballonger och sälja korv och lotter där”.

Alltså? 

Vrider mig av skratt för hundrafemtionde gången på två dagar.

Klockan 17.52

Nöjesbladets musikvirtuos Markus Larsson: ”Malin, du är väl en sån som lyssnar på punk?”

Jag: – (och blir svinirriterad)

Klockan 22.03

Min syster Anna och jag bestämmer att vi ska mötas upp och ta en öl. Helt utan anledning skriver hon något om Ebba Gröns ”800 grader” apropå ingenting. 

Jag anar oråd.

Klockan 23.28

Jag och Anna står med varsin öl på Kåkens terrass. Jag berättar att jag anklagades för att vara punkare tidigare under kvällen.

Klockan 23.29

”We’re only in it for the drugs” med Ebba Grön sätts på. Jag och Anna tittar på varandra. Sekunden senare sjunger vi allsång. Jag skriker något om att ”universum vill säga mig något, men jag förstår inte vad”.

Klockan 23.39

”Pretty Vacant” med Sex Pistols spelas. Jag har någon arm i luften, skriksjunger och liksom vajar av lycka.

Klockan 00.03

”Beväpna er” med Ebba Grön drar igång. Någonstans här fattar vi beslutet om att snart gå hem. Sedan sjunger vi om hur vi ”hatar hela kungahuset” osv.

Klockan 01.00

Jag ger Markus Larsson rätt.

Klockan 01.12

Paniksurfar på Sofis mode och lägger upp en strategi för hur jag ska byta stil.

Mitt jobb är nästan alltid superroligt. Men någon gång ibland tvingas man göra saker som inte känns helt hundra. 

Förra veckan skickade min chef ett mail till mig och gav mig i uppdrag att uppfylla Martin Stenmarcks högsta dröm. 

Det gick alldeles fruktansvärt åt helvete. 

Förnedringen kan ni läsa om här.

Det snöade tydligen i Stockholm i morse. 

Men eftersom jag alltid sover för länge (tänk en tonårs-Pete Doherty så har ni en bild av mina förmiddagar) så missade jag givetvis detta mirakel/katastrof. 

Fast det vågar jag inte säga till någon, för jag är så fruktansvärt rädd för att få frågan:

”Men gud, hur länge sover du egentligen på dagarna?”

Så i dag har jag sagt kanske 20 gånger:

”Helt otroligt med den här snön i morse! Man tror inte att det är sant i maj!”.

Detta bara för att förekomma alla som eventuellt skulle kunna döma mig.

Jag gör ett experiment just nu. Tanken är att jag under hela den här veckan enbart ska äta mexikansk mat till midag. Normalt sett äter jag det bara fyra dagar av sju men den här veckan ska bli en 7/7.

I dag gick jag ner till personalmatsalen i Schibsted-huset alldeles själv. Mitt middagsgäng var splittrat på grund av olika jobb och jag hittade ingen att äta med.

Det är ju sorgligt i sig.

Gick förbi några från rättsredaktionen och fattade beslutet att vi inte är på middagsrelationsnivå ännu. Rättskillarna – de är som en blandning mellan rektorsexpeditionen och värstinggänget. De sitter bland välsorterade domar i ett eget rum och sysslar med något svinfarligt antagligen.

I stället dukade jag upp tortillas, gräddfil, riven ost och började sedan skära väldigt många olika grönsaker på några assietter. Jag placerade ut skedar och långkokt chili, extra servetter och gud vet allt. Till slut satt jag själv vid ett bord mitt i en äkta tacofiesta och stirrade in i en vägg. 

Några medarbetare på Svenskan satt en bit bort och skrålade något om sport och skrattade högt.

Jag var den mobbade flickan med den absurda maten.

Då läste jag lite om bin Laden i dagens tidning och kom på mig själv att dra några finurligt formulerade skämt i huvudet. Jag svarade mig själv på ett riktigt witty sätt, om jag får säga det själv. 

Började skrocka. 

Detta var antagligen början på slutet på min sociala karriär på min arbetsplats.

Min kollega Helena intervjuade Eric Saade i veckan. Nu i helgen gick det – i mina ögon kanske roligaste citatet i världshistorien (i konkurrens med TV4-Davids hysteriskt tråkiga citat allra sist i det här knäcket).

Artikeln handlar om att Saade och hans tjej Molly bor på hemlig adress med tanke på att deras fans annars häckar i trappuppgången:

Nu kommer vi till det roliga:

Eric Saade kommer i från Kattarp. Själv växte jag upp två kilometer därifrån i grannbyn Hasslarp. Jag och Saade har till och med pratat om våra byar med varandra. 

Lite kuriosa om Kattarp:

706 invånare i trevliga villor. Byn ligger idylliskt placerad bland kilometerlånga åkrar och gulliga bondgårdar. Hagar med kor och hästar omringar samhället. Lägenheter existerar inte. Däremot en vitkalkad bykyrka och en gammal fin skola (där både jag och Eric Saade gick våra första sex år i skolan).

Var någonstans är detta en beskrivning av ett getto?

Jag som trodde att en förort åtminstone krävde några miljonprojektshus, gäng med vapen och urbana dekorationer som exempelvis några trafiksignaler.

Här är en bild på Kattarp – döm själva.

Men det kanske är bättre för ens image att kalla sig ”förortsunge” än den bonnaunge man egentligen är?

*börjar skriva en generationsroman om min hårda uppväxt i förortsgäng där folk tatuerade tårar under ögonen för hur många de hade mördat borta vid sockerbetsåkern*