Förra veckan pliktläste jag ”En dag” av David Nicholls eftersom alla har tjatat om den i ett år eller så.

Den var väl bra?

Eller för att vara helt ärligt var den som en helt vanlig, helt okej chick lit-bok. Har läst tusen sådana under millenniumskiftet.

Innan helgen blev Zandra påtvingad samma bok av en ”kille med koll”.

Jag: Jag gillade inte slutet så mycket. Vill du veta vad som händer?

Zandra: Eh, nej tack. 

I dag kom telefonsamtalet.

Zandra: Jag har läst ut den där boken. Den verkade ju vara skriven av en 12-åring.

Jag: Fatta hur mycket bättre ”Vattenmelonen” ändå är.

Zandra: Jag vet!

Jag: Till och med Markus Larsson har hyllat ”En dag” i en hel krönika, såg jag. 

Zandra: Han kanske inte kom på något att skriva om just då? Hade helt tomt på idéer?

Jag: Tänk om han skulle läsa ”En oväntad semester”. Han hade ju aldrig skrivit om något annat i sina krönikor efter det. Ungefär som Bjurman och den där restaurangen ”Elaine’s”. Det blir grundbulten, ett grepp i skaparverkstaden.

Zandra: Åh, ”En oväntad semester”, gud vad bra den är!

Nu vill jag hitta mitt ”Elaine’s” eller ”En oväntad semester”. En plats att återvända till när man för en stund får lite skrivkramp. Ett ess i rockärmen som ligger där och väntar. 

Med tanke på hur roligt mitt liv är blir det väl Ica Ringen? Eller möjligtvis ”kollektivtrafiken” som fenomen.

🙁