Jag börjar jobba klockan 13 om dagarna, vilket innebär att jag alltid missar lunchen. 

Och lunchen är, som ni alla vet, tidpunkten då man får veta det nya om det senaste. Man är helt enkelt ”in the loop” om man äter uppvärmd spagetti med representanter från olika redaktioner nere på plan 5.

Själv får jag reda på allt sist av alla. 

Enbart byggt på frustration, kom jag på en ”lösning” för några veckor sedan.

Jag: Zandra, vad tror du om att ta med din diktafon ner till plan 5 på luncherna och spela in samtalen?

Zandra: Va?

Jag: Då kan jag ju bara ta röstmemot till min dator och lyssna i kapp när jag kommer in till jobbet. 

Zandra: Men alltså…

Jag: Fatta, jag kommer ju att känna mig som en i gänget.

Herregud! Det deppiga i att sitta där och lyssna på vad andra säger? Det värsta: Om man skulle lägga sig i samtalet – inflika något smart och kvickt… så är det en ljudinspelning och man var inte där 🙁