När jag var 11 år deserterade jag från scouterna. 

Det kan vara ett av mina bästa beslut någonsin.

Efter en natt i ett iskallt tält, två ”plurr” i nån bäck, blöta kläder, en middag bestående av bränt men samtidigt degigt pinnbröd, fick jag nog.

Jag letade upp min kusins scoutgrupp (trupp?) och vi gav varandra varsin diagnos. Därefter höll vi oss om magen, respektive halsen, varpå våra ledare ringde till våra föräldrar och vi blev räddade hem till grillkväll och mjuk, torr säng.

Förresten – det sjuka på scouternas packlista: ”Ta med ett gott humör och ett instrument om du spelar något”. 

Gud, som att det inte var nog att behöva höra målbrottsskåningar ”sjunga” scoutsången varenda dag. Skulle humöret ha blivit bättre av att höra 20 10-åringar tuta i någon blockflöjt samtidigt?

Sen är det alltid någon stackare som tar med sig en oboe och spelar sköra toner i natten och de elaka kastar halvdana råbandsknopar och skit på solisten.

Nej tack.