När jag var 17 år och indiefascist kunde jag inte föreställa mig att jag 2011 skulle skriva en krönika om dansband i Sveriges största tidning. Att jag på bylinebilden (ALLTID dessa bylinebilder!) dessutom skulle vara utklädd till hårdrockskvinna är liksom bara en bonus.

På riktigt, jag hade nog tagit något gift eller emigrerat där i slutet av 90-talet om Malin från 2011 kom tidsresande dit och höll upp tidningen med ett elakt leende. ”Haha, 90-tals-Malin, här får du för ditt snobberi och allt pretentiöst dravel du sysslat med på sistone. In your face!”. 

Hahaha, man måste älska livet alltså.