Jag skrev en krönika i Nöjesbladet i fredags. Man kan säga att den är en del i min nya höstfräscha, seriösa image. 

Från och med nu ska jag gå omkring och vara allvarlig. Jag vill gärna bära någon stor fuskpäls, skyhöga klackar och i snitt sätta minst tre personer på plats varje dag enbart genom att borra bilcken i dem och skaka knappt märkbart på huvudet. Det ska liksom räcka eftersom min seriösa image är så seriös så folk låser in sig på toaletten och gråter enbart av en huvudskakning. 

Jag tänker också att jag ska: prata mycket om SVT-dokumentärer, bära pärlor, ta av mig skinnhandskar på ett elegant sätt och ”glömma bort ansikten”. 

Det här känns lika genomförbart som att blir den första människan som joggar till Sydpolen.

I alla fall. Här är krönikan:

Vad har filmbranschen gemensamt med Nordkorea?

Att bara vissa personers åsikter hörs.

I förra veckan misstänkte Svenska Filminstitutet att en anställd läckte svenska filmer till illegala fildelningssajter.

Nöjesbladet ringde upp ett stort antal regissörer för att höra deras åsikt.

I artikeln var det enbart män som gav sin syn på saken.

”Ringde ni inga kvinnliga regissörer?”, kanske ni indignerat tänker nu. Jo, vi ringde många, men ingen ville uttala sig.

Fenomenet är inte typiskt för filmbranschen. Exempel finns överallt.

Under ”Let’s dance” eller ”Idol” är det oftast killarna som tycker att juryn är orättvis, att låtarna de får är fel för deras röst eller att sponsoruppdragen går ut över repetitionstiden.

Tjejerna tycker alldeles säkert samma sak, men de nöjer sig med att poängtera hur glada de är att folket röstar på dem.

Det blir inga artiklar av det.

Men varför är det så här? Det beror ju knappast på att kvinnor inte tycker något alls.

De vill bara inte verka besvärliga eller få oförtjänt mycket skit.

Kvinnor i rampljuset bedöms oftast hårdare än män. Deras utseenden kommenteras gärna av publiken i stället för deras kompetens. En högljudd kvinna som vågar ta plats blir nedtystad som ”ett skrikigt fruntimmer”.

Det räcker att googla Carolina Gynning eller Marie Serneholt för att få den informationen (och ett pärlband av synpunkter på hur de ser ut).

Enligt gängse normer ska en kvinna helst vara snygg, vän och tyst. Och lämna plats åt männen som faktiskt har något att säga.

Så länge människor har en sådan skev bild av verkligheten är det inte konstigt att kvinnor väljer bort att synas i stora tv-program eller som tyckare i de största tidningarna.

Men hur ändrar man då ett helt folks attityd? Det finns givetvis inget enkelt svar.

”Vi måste höja våra röster för att höras”, sjöng Grupp 8 på 70-talet.

Som det ser ut nu behöver vi inte ens höja våra röster. Det räcker med att kvinnor i filmbranschen, i talangsåporna och i resten av världen vågar börja använda dem. (Och om man som programledare nu skriker i tv ska kritiken inte automatiskt innefatta urringningen).