Nu när hela livet blir en enda natt fram tills våren kommer, kan man alltid göra som jag och förstärka helvetet.

Den här helgen har jag gjort lite olika saker som kan inspirera er alla:

– Läst boken ”Winter’s bone” som är så hemsk och deprimerande så man vill dö en smula.

– Storstädat lägenheten och liksom skurat alla deppiga ytor som går att skura.

– Åkt tunnelbana fylld av fulla personer utklädda till sexig katt, sexig sjuksköterska, sexig kortlek, sexigt savanndjur, sexig häxa och sexig zombie.

– Bokat in tvättid för att tvätta påslakan från Ikea som någon med vanföreställningar uppfann – hur kan man INTE göra hål så det går att trä in täcket? Står i fyra, fem timmar – helt genomsvettig och trixar.

Efter ”Idol” i fredags kväll stod jag med min fotograf utanför studion i iskylan och väntade på Laila Bagge Wahlgren. 

Man förstod ju att hon förr eller senare skulle komma ut med sin man Niclas och det nyfödda barnet och då vill man ha en bild.

Det tog ett halvt liv, kändes det som. Under tiden försökte Pär Lernström tigga skjuts in till stan av mig och exektutiva producenten varna mig för att ”det är farlig att gå runt i Frihamnen som tjej på natten – det händer hemska grejer”. 

När Laila äntligen kom, hade hon satt på sig stora solglasögon, trots att klockan nästan var midnatt, och eskorterades av vakter och sjukvårdspersonal (!) till bilen. 

(Det är dessa subtila saker som gör att man måste avguda Laila!)

Vi och vår kära konkurrent kunde ta våra bilder och allt var så mycket Hollywood det kan bli en ruggig oktobernatt i maffiatäta (och produktionsbolagstäta) Frihamnen.

Det var då jag tappade det.

”Fatta att alla vi ändå spelar det här spelet!”, hojtade jag till min webbtv-kollega och fortsätter:

”Solglasögon, dold bebis, vakter, och paparazzis! Det är ju helt galet! Och här står jag i någon industrihamn och deltar i spektaklet. Fatta att jag har en magisterexamen i internationella relationer med inriktning på säkerhetspolitik!”.

Fast i själva verket skrattade jag väldigt gott och insåg att jag kanske hade levt ett betydligt mer allvarligt liv om jag satt på något universitet och forskade kring minor i Afrika eller liknande.

(I lördags när jag och Zandra var ute, pratade vi med några på Niclas bord på Riche. Den blicken han gav mig då! Som att jag var där med dold kamera och följde varje tugga han tog av maten. Typ direktrapporterade på nätet. Man kan ju heller inte blame him för att tro något annat. Jag valde att avlägsna mig snabbt).

Kolla här för bilder.

Så fort jag är ledig, vilket jag i och för sig sällan är, köper jag mig en ny svart trasa. 

Så blev det även i dag. 

Mötte sedan upp Zandra för en middag på Pontus! Drack iskallt Sancerre. Har hallucinerat över det hur länge som helst (nej, det var en överdrift, jag går väl inte runt och ”trippar” av att tänka på något vin herregud?).

Sedan gick vill till Riche och trängdes med rutiga skjortor (Lilla baren) och flintskalliga män (Stora baren). 

Träffade även Andreas Weise som pratade om sig själv i tredje person singular, som vanligt.

När en full man som var lite ”Weise-besatt” blev allt för närgången när vi stod och pratade, ropade han: ”Vakter! Andreas Weise är i fara!”.

Skrattade mycket åt det.

Hemma i vuxen tid. 

Bra Malin.

Gick till ”Twilight”-presskonferensen i ett par gummiaktiga skinnbyxor.

Ashley Green (som spelar vampyren Alice i filmerna): ”Wow, I love your pants!”

Jag: ”Thank you. I look like a heavy metal groupie, but what can I do?”

Ashley Green: ”Eh… O.K!”

*tystnad*

*jobbar på hållningen*

Nu ska jag kasta mig in i en 15-timmars arbetsdag. En mycket rolig sådan. Kommer väl byta ut taxi mot ambulans framåt midnatt, men det känns mest som ”en kul grej”.

Jag börjar dagen strax innan lunch med att göra tv-intervjuer, först med Robert Pattinson – sedan med Ashley Green. Därefter blir det runda bordssamtal med lite mer press och de båda vampyrerna.

Klockan 15 sänds Cissi Wallins radioprogram i Radio1 där jag agerar nöjespanel tillsammans med Christoffer Röstlund. Vi pratar om H&M:s Lisbeth Salander-kollektion, tv-eken och Laila Bagges barn bland annat.

Sedan ska jag skriva ”Twilight”-knäcken fort som bara den.

Har jag tur, hinner jag äta middag. Därefter åker jag direkt till ”Idol”-studion. Där kommer jag att göra Shoot it live-tv hela kvällen och sedan skriva många knäck till både tidningen och webben.

Här kan ni läsa ”Idol”-deltgarnas formkurva inför kvällen, som jag skrev ihop i går.

Spontan tanke: Det här kan jag ju inte publicera! Jag låter ju som en förvuxen, men ytligare version av Blondinbella. Snart börjar jag väl äta sådan där äcklig mörk blockchoklad och har te-träffar med Malou von Sievers?

När jag på 90-talet drömde om att jobba med nöjesjournalistik tänkte jag mest att man fick en legitim anledning att få träffa sina idoler. Just då var min högsta dröm att sitta på hotellrum med Blur, Elastica, Suede och Pulp hela dagarna och ställa alla frågor man hade. 

Men det var då man läste Aftonbladet Puls och Expressen Fredag och det råkade sammanfalla med att man var tonåring och besatt av coola band som just då också blev kommersiellla. 

Sedan blev man vuxen och började jobba på Nöjesbladet. Tyvärr (eller kanske lyckligvist nog) för åldern med sig att man blir fullständigt blasé inför ”kändisar”. Även om jag avgudar Arcade fire så går jag ju inte in på toaletten och hyperventilerar eller fläktar ansiktet med handflatorna på ett amerikanskt talkshow-sätt för att jag får en telefonare med kanadensarna. 

Man säger mest: ”Jaa, vad kul!”. Sedan går man vidare med sitt liv och skriver fyrtiotvå ”Let’s dance”-knäck.

Men det finns en person jag verkligen har velat träffa i några år. Mest för att få se hajpen på riktigt och försöka förstå varför en person kan ha skapat en sådan hysteri.

Och nej, det är inte Justin Bieber.

Det är Robert Pattinson som spelar vampyren Edward Cullen i ”Twilight”-filmerna.

Och i morgon är det dags. Jag ska tillbringa eftermiddagen i ett hotellrum med honom.

Detta är större än när jag fick en hotelldejt med Brett Anderson i Suede för ett par år sedan. Då var det mest en smärtsam insikt om hur glad tonårs-Malin hade varit om hon hade vetat att hon en gång skulle få prata med honom, inte så stort att verkligen få uppleva det 14 år efter hans glansdagar.

*tar på någon slampig Halloween-kostym och går dit då*

För övrigt är ”Homeland” det bästa nya tv-serien den här hösten. Jag hade ju inte hunnit se den när jag skrev detta.

Carrie (Claire Danes) spelar en CIA-anställd som vill lite för mycket. Hon får ett tips i Irak om att en amerikan är omvänd av al-Qaida. Samtidigt hittas en amerikansk krigsfånge – som försvann 2003 – helt mirakulöst i Irak. Hans familj som tror att han har varit död i åtta år ska nu välkomna honom hem och allt är subtilt ångestladdat. Frågan är om den före detta krigsfången är ovänd eller om Carrie inbillar sig allt.

Efter tre avsnitt känner jag att den innehåller allt jag tycker om med tv. 

Verklighetsflykt:  :+++++:

Smärtfaktor:  :+++++:

Lyckligtvis har SVT köpt in serien. När den ska visas är ännu inte klart, om jag förstår saken rätt.

I förra veckan fattade jag ett beslut att dra ner på antalet kardemummamuffins/kanelgifflar/tårtor som jag äter varje dag. 

För att göra det hela lite mer dramatiskt, refererade jag till det hela som att ”jag bantar”. 

Det är ju det sjukaste man kan säga så här 24 år efter ordets högkonjunktur 1987.

När man tackar nej till fikabröd på jobbet i Stockholm 2011 måste man säga något i stil med: ”Nej tack, jag käkar GI” eller ”Jag kör LCHF”. 

Då nickar alla gillande och börjar själva prata om att de också funderar på att byta ut sin potatis mot några vidriga baljväxter eller steka på fläsk hela dagarna.

Men när man säger: ”Nej tack, jag bantar”, möts man av uppspärrade ögon och kommentarer i stil med: ”Men herregud, du behöver ju inte gå ner i vikt!”.

Ordet banta är för all framtid tätt sammankopplat med en hel generations mammor som jämt sysslade med gymping och bytte ut måltider mot shakes. Med andra ord, någon typ av ätstörning som 1987 var helt socialt accepterad.

Att banta innebär för de flesta att svälta sig – inte som nu när dietfolket skivar en hel herrgårdsost och brer smör på skivorna innnan de rullar ihop mejeriernas version av skräckfilm till en snitsig korv och äter.

Nu äter ju jag mer än de flesta men jag kan inte få nog av folks reaktioner – kalla det ett socialt experiment.

Som i fredags när jag skojade med Zandra om att några minimorötter var min lunch. Då rullade min chef sin stol till mitt skrivbord och började lågmält fråga om jag mådde bra och om det var säkert att jag hade med mig något mer att äta innan ”Idol”. Jag fick lova att få i mig en middag vid 18-tiden innan han med bekymrad uppsyn rullade tillbaka till sin plats.

Fatta vad gulligt! 

Men om jag hade suttit där och halsat tre deciliter vispgrädde som en drickyoghurt och knaprat kokosfett inrullat i tjocka rostbiffsskivor, skulle inte någon ha reagerat. 

Den här tiden vi lever i alltså… *bekymrad smiley som skakar på huvudet*

Jag har eventuellt tagit den här ”Idol”-peppen ett steg för långt. Nu har jag börjat dyka upp i tv-klipp med en mikrofon och freestylar lite påor och ståuppor, som det tydligen kallas i tv-sammanhang. 

Jag fattar ingenting, men är lika glad för det. 

I fredags stod jag som bäst och tv-intervjuade ”Idol”-Robin i pausen när Pär Lernström kom fram och lade sig i. Han började hetsa mig att göra en påa med påföljande intervju med honom. Jag sa något efterblivet och det var då Pär satte ner foten. 

”Jag ser att du har en tendens att sätta armen i sidan hela tiden”, säger han.

Jag erkände, något skamsen, direkt där och då. Men herregud, var ska man göra av den där döda, oanvändbara armen som bara hänger? Dubbelhandsfattning om mikrofonen borde väl vara ett tv-faux pas och att göra någon ”127 hours”-amputering känns så barnförbjudet liksom.

Pär tipsade om hur både han och David Hellenius har lärt sig att hålla händerna som att de ber i tv-rutan:

Själv har jag väl då en liten bit kvar, säg en livstid, till att bli ”Idol”-programledare, men det är ju lysande att få privatlektion av en som är det just nu.

Nu vill jag bara lära mig Peter Jihde-pekandet och säga: ”Idol börjar…. NUUU!”

(Vet dock inte rent praktiskt hur jag ska kunna fixa ”be till högre makt”-greppet när jag håller en mikrofon samtidigt).

Självhatet när man ser sig själv stå med ”arm i sidan”-posen?

Så är klockan närmare två på natten i går och jag och reporter-Martin packar ihop våra datorer för att åka hem efter jobbet, där stämningen är lite melankolisk på grund av att många ska sparkas.

Jag tar min väska och en påse med en ny parfym.

Martin slänger en frågande blick.

”Att jag går och köper en parfym för tusen spänn. Det är fan sjukt”, säger jag ursäktande.

Martin spärrar upp ögonen, skakar på huvudet och säger:

”Men, herregud – du har ju blivit Carola! Går och köper parfym i kristider!”

Och just där jämförs jag alltså med den här incidenten.

Man måste älska den där smålänningen.