När jag på 90-talet drömde om att jobba med nöjesjournalistik tänkte jag mest att man fick en legitim anledning att få träffa sina idoler. Just då var min högsta dröm att sitta på hotellrum med Blur, Elastica, Suede och Pulp hela dagarna och ställa alla frågor man hade. 

Men det var då man läste Aftonbladet Puls och Expressen Fredag och det råkade sammanfalla med att man var tonåring och besatt av coola band som just då också blev kommersiellla. 

Sedan blev man vuxen och började jobba på Nöjesbladet. Tyvärr (eller kanske lyckligvist nog) för åldern med sig att man blir fullständigt blasé inför ”kändisar”. Även om jag avgudar Arcade fire så går jag ju inte in på toaletten och hyperventilerar eller fläktar ansiktet med handflatorna på ett amerikanskt talkshow-sätt för att jag får en telefonare med kanadensarna. 

Man säger mest: ”Jaa, vad kul!”. Sedan går man vidare med sitt liv och skriver fyrtiotvå ”Let’s dance”-knäck.

Men det finns en person jag verkligen har velat träffa i några år. Mest för att få se hajpen på riktigt och försöka förstå varför en person kan ha skapat en sådan hysteri.

Och nej, det är inte Justin Bieber.

Det är Robert Pattinson som spelar vampyren Edward Cullen i ”Twilight”-filmerna.

Och i morgon är det dags. Jag ska tillbringa eftermiddagen i ett hotellrum med honom.

Detta är större än när jag fick en hotelldejt med Brett Anderson i Suede för ett par år sedan. Då var det mest en smärtsam insikt om hur glad tonårs-Malin hade varit om hon hade vetat att hon en gång skulle få prata med honom, inte så stort att verkligen få uppleva det 14 år efter hans glansdagar.

*tar på någon slampig Halloween-kostym och går dit då*