I förra veckan fattade jag ett beslut att dra ner på antalet kardemummamuffins/kanelgifflar/tårtor som jag äter varje dag. 

För att göra det hela lite mer dramatiskt, refererade jag till det hela som att ”jag bantar”. 

Det är ju det sjukaste man kan säga så här 24 år efter ordets högkonjunktur 1987.

När man tackar nej till fikabröd på jobbet i Stockholm 2011 måste man säga något i stil med: ”Nej tack, jag käkar GI” eller ”Jag kör LCHF”. 

Då nickar alla gillande och börjar själva prata om att de också funderar på att byta ut sin potatis mot några vidriga baljväxter eller steka på fläsk hela dagarna.

Men när man säger: ”Nej tack, jag bantar”, möts man av uppspärrade ögon och kommentarer i stil med: ”Men herregud, du behöver ju inte gå ner i vikt!”.

Ordet banta är för all framtid tätt sammankopplat med en hel generations mammor som jämt sysslade med gymping och bytte ut måltider mot shakes. Med andra ord, någon typ av ätstörning som 1987 var helt socialt accepterad.

Att banta innebär för de flesta att svälta sig – inte som nu när dietfolket skivar en hel herrgårdsost och brer smör på skivorna innnan de rullar ihop mejeriernas version av skräckfilm till en snitsig korv och äter.

Nu äter ju jag mer än de flesta men jag kan inte få nog av folks reaktioner – kalla det ett socialt experiment.

Som i fredags när jag skojade med Zandra om att några minimorötter var min lunch. Då rullade min chef sin stol till mitt skrivbord och började lågmält fråga om jag mådde bra och om det var säkert att jag hade med mig något mer att äta innan ”Idol”. Jag fick lova att få i mig en middag vid 18-tiden innan han med bekymrad uppsyn rullade tillbaka till sin plats.

Fatta vad gulligt! 

Men om jag hade suttit där och halsat tre deciliter vispgrädde som en drickyoghurt och knaprat kokosfett inrullat i tjocka rostbiffsskivor, skulle inte någon ha reagerat. 

Den här tiden vi lever i alltså… *bekymrad smiley som skakar på huvudet*