Man ska inte underskatta hederlig journalistisk research när man börjar dejta någon.

En vanlig googling kan ge en större inblick i en persons liv, så väl som information man önskar man aldrig hade fått veta.

En gång i tiden dejtade jag en amerikan. Nog för att han var en hotshot men han jobbade med musik och klädde sig som ja… amerikan som jobbar med musik. 

Efter en googling upptäckte jag till min fasa att han hade lämnat ett minst sagt generöst bidrag till George Bush-administrationen inför omvalet 2004. 

Man bara: ”så var det över”. Orka dejta någon som är Team Bush liksom.

Fördelar med research i dejtsammanhang enligt singelvänner:

Man skaffar sig koll på var personen brukar hänga (stureplan.se och liknande vimmelsajter), man upptäcker om man har gemensamma vänner (Facebook.com), man tar sig en titt på var personen bor (hitta.se) och råkar man trilla över någon gammal blogg är det ju bara en bonus. 

Andra baksidor:

Man kan upptäcka att personen i fråga särskriver och stavar ”kreativt”. Om man blir vänner på Facebook ser man plötsligt var personen checkar in och då måste man lägga band på sig själv så man inte ”råkar” dyka upp på konstiga barer på Kungsholmen (”Men herregud, är DU här. Jag som bara hade vägarna förbi!” – så har man åkt taxi över hela stan för 300 kronor).

En annan risk är att alltid att veta för mycket om en person man borde veta ungefär inget alls om. 

Åtgärder:

Nästa gång man träffas måste man prata om allt som googleresultaten tar upp, utan att det märks – ställa förberedda frågor som ger alla svar man redan vet. Efter det kan man plötsligt prata om vad som helst utan att man riskerar att avslöjas som en stalker (som från och med nu är straffbart).

Eller så kan man ju också strunta i att googla. Då slipper man allt ovan. Fast då kommer Team Bush-informationen som en chock när man sitter där i en delad tvåa i någon närförort.