I bland tänker jag på min tid i lågstadiet då 50 procent av tiden gick åt till att min klass tvingades skriva synkroniserade handplitade brev till dåtidens miljöminister Birgitta Dahl. 

Det var knappast någon skövling som skulle stoppas eller något träsk som höll på att gå åt helvete.

Nej, eftersom jag växte upp utanför Helsingborg handlade allt under 80-talet om parollen ”Sund utan bro”. 

Stockholmarna ville alltså bygga en bro över Öresund och det skulle förstöra vår älskade vattengräns till Danmark (sedan hotade det också konceptet ”tura” vilket innebär att man äter och dricker gott och billigt samtidigt som man åker fram och tillbaka med båtarna mellan Helsingborg och Helsingör).

Åh, herregud vad jag brevväxlade med Brigitta Dahl. 14 bonniga barn från byhålor felstavade sina agiterade känsloutbrott på kollegieblock med många streck så man kan skriva ordentlig skrivstil. Så masskickade vi skiten till Regeringskansliet på uppdrag av vår lärare.

Inkasserade väl noll svar? Som att sms:a snygg kille och fråga om man ska ta en öl som sedan inte återkommer.

Sedan gick det ju som det gick också. Åt helvete. Och den där satans bron har jag aldrig satt min fot på, och kommer aldrig att göra heller.

Damn you, Birgitta Dahl.