I bland dyker den här deprimerande tanken upp: Jag blev aldrig en rockstjärna och nu är det för sent.

Inga svarta scenkläder, ingen dyrkande publik, inget halsande ur dyra skumpabuteljer efter frukost och inget svineri mot musikjournalister.

Inte heller några långa världsturnéer.

Och TACK GODE GUD FÖR DET!

Just nu har jag nått halva ”Idol”-turnén och befinner mig på mellanlandning i Stockholm mellan Linköping och Malmö. 

Jag har fortfarande inte packat upp en enda väska. Smutsiga strumpor från Gävle-stoppet blandas med konstig shopping i Linköping (kostymbyxor?). Jag har inget balsam och de där träningskläderna som jag tar med mig har aldrig packats upp (eller använts).

Hela mitt liv är kaosartat.

Tänk om man dessutom skulle behöva stå på en scen varje kväll och sjunga en massa patetiska skitlåtar man skrev 1994 ”för att tjäna pengar på sina överåriga gamla fans”, tvingas hälla i sig vidrig starksprit ”för att upprätthålla sin image som rockstjärna” och behöva slå sönder gitarrer och tunna tv-apparater (och missa ”Bonde söker fru”) med dåliga benhinnor och svag rygg?

Nä nä nä.