Nu har jag jobbat kväll i långt över ett år och känner att jag börjar bli institutionaliserad, så där som folk som sitter i fängelse i 45 år i USA blir (Lex Han som hängde sig i ”Nyckeln till frihet” efter en kort sejour som person som packar varor i snabbköpet).

Det som förr kändes så sorgligt och deprimerande – att äta alla sina middagar i en personalmatsal medan kvällmörkret faller utanför – är nu kvällens höjdpunkt.

Det är som att man går i högstadiet igen förutom att inga kickers sitter och väser okvädesord och att folk rent allmänt är lite smartare och roligare. 

Någon samhällsreporter lyxar till det och tömmer ”Mat på jobbet”-kylen på pannkakor ”bara för att han kan”, några rättsreportrar pratar om benrester de fann i en skog som sedan visade sig tillhöra en ko och vi nöjesreportrar underhåller om kändisvärlden.

Det finns en familjär och avslappnad stämning som aldrig inträffar under den stressiga lunchtimmen.

Som när hovreporter-Mattias lutar sig mot Zandra och frågar om hon har ätit klart så han kan tugga i sig resterna från hennes tallrik.

Det finns en känsla av ungdom i det där. Ingen behöver kämpa med att laga vardagsmat, utan man bara äter någon färdigrätt. Man är ansvarsbefriad i 40 minuter.

Är livrädd för att bli dagreporter i någon avlägsen framtid. Då måste man ju åka kollektivt under rusning och trängas på Ica för att handla middagsmat. 

(Detta kan vara ett sätt att romantisera den tristess som ändå ligger över att ständigt äta middag i en personalmatsal med lysrör i taket vareviga kväll, men jag är inte säker).