I fredags träffade jag min kompis Madeleine. Vårt första möte skedde på en Brainpoolkonsert i Svedala sommaren mellan nian och ettan i gymnasiet. Jag och min syrra Anna stod på ena sidan av den lilla scenen och hon, hennes tvillingsyster Susanne och bästis Sandy vid andra. Vi synade varandra uppifrån och ner och insåg direkt att vi såg lika indie-tingeltangliga ut alla fem så vi borde bli nära vänner direkt. 

Här är jag och min syster Anna på väg till Svedala 1994.

Och vänner blev vi. Det var många pågatågsresor mellan Helsingborg och Malmö som följde efter den där konserten, och de får vi tacka Janne Kask för.

Här hänger hela gänget under en Malmö-helg. Älskar Sandys hemgjorda Salad-tröja. Jag gjorde en liknande Ride-tröja åt min syster med textilpennor.

Men nu har det råkat gå 17 år och jag tar alltså en fika med Madeleine i Malmö.

Hon: Men Malin, du har ju exakt samma klädstil igen som du hade i gymnasiet.

Jag (tittar ner på några kängor och en svart päls): Eh, ja. Herregud.

Fatta att jag är exakt som de här Kikki Danielsson-kvinnorna som var urhippa på 80-talet i blonderad hockeyfrisyr och jeansjacka, som sedan fortsätter med samma stil i resten av sina liv. 

Det är då jag går och köper en klänning som jag skulle kunna ha haft vilken dag som helst mellan 1994-1998. Då var jag besatt av Björk och ville klä mig precis som henne. 

Nu finns det ingen återvändo. Jag kommer att gå runt i 90-talskläder i resten av mitt liv och återuppleva min storhetstid i sinnet fram tills döden skiljer oss åt.

Vägrar köpa H&M:s smakfulla designersamarbeten. Tar Versace i stället. Herre. Gud.