På redaktionen. Får ett alla-mail om att man kan hyra någon stuga i Åre genom jobbet.

Zandra: Malin, finns det snö i Åre på sommaren?

Jag: Nej. 

Zandra: Men hur menar de då med den här stugan?

Jag: Jag antar att det är någon fin fjällnatur där? Speciella blommor? 

Zandra (med en oerhörd ilska i rösten): Men HERREGUD!!! Åka dit och hyra någon stuga utan snö!!?? Vem gör sånt?

Så kör hon den här minen i flera minuter. Sitter och stirrar på datorn som att den har förolämpat henne djupt.

Vad är det med människor på Facebook som känner sig manade att skriva ”tyvärr jag är i Göteborg då” i loggen under ett event där 5942 personer är inbjudna?

Jag ska börja göra det från och med nu på varenda klubbevent och uteserveringsinbjudan:

”Kan inte komma, måste jobba :(”

Eller:

”SYND, just den kvällen ska jag bort till en kompis. En annan gång!!!!”

Så är det bara fyra gemensamma vänner som är inbjudna på samma event. De andra 5938 personerna kan absolut inte bry sig mindre.

Orkar inte.

Det här att jag 1997 ändå gick omkring så här på gator och torg som att det var ”helt vanligt”?

Lägg märke till de tidsenliga, bylsiga jeansen med kinamöster i uppviket. De var några dyra designerbyxor dessutom. Sjukt snyggt matchade med superhöga Buffalo-skor, sådana som Robyn kör nu för tiden igen. 

Med den där fotogesten (som varvades med v-tecknet på alla bilder från den tiden) – hur kunde jag bli irriterad på folk som skrek ”Spice girls” efter mig vart jag än gick på stan? Hade jag sett mig själv hade jag ropat samma sak. 

Usch, den ”sportiga street”-stilen alltså. Det värsta som kom in i min garderob som sagt. 

För någon vecka sedan satt jag på jobbet och skrev om programmet ”Så mycket bättre”. Min lysande kollega Jessica hade just träffat Tomas Ledin för en lång intervju och jag frågade om han hade sagt något roligt kring sin kommande medverkan i programmet. 

”Visst, jag mailar över ett citat”, säger Jessica. 

Vad som står i mailet?

”Kanske användbart till din artikel – Tomas Ledin-citat:

Har du SL-kort?

– Nej, jag köper remsa”

Alltså?

Jag skrattade mig fördärvad.

Förstår ni hur länge hon har intervjuat Tomas Ledin för att frågorna ska bli så specifika så den här kommer upp? Två veckor? Har Jessica hyrt en öde fjällstuga inredd i furu och åkt på bilsemester med Ledin dit? Har hon tagit med tio Ica-kassar med mat, rena lakan, några lådor gott vin och sedan pratat, pratat, pratat i 15 dygn i sträck?

Det är så lysande på precis alla sätt som finns. 

(Här finns intervjun i sin helhet, minus kollektivtrafikfrågor)

Man vet att det är en sen söndagsnatt när man googlar det här:

Har lagat pizza och gjort en grundlig New York-planering med min syrra Anna under kvällen. 

Hon ska göra någon avancerad nagelbehandling när vi kommer dit. 

Under tiden ska jag också renovera någon kroppsdel. 

Jag: Man borde stoppa ner fötterna i någon sån där balja med småfisk som gnager av hud?

Anna: Fy fan, det måste vara det sjukaste som någon någonsin har kommit på.

Jag: Ett större djurförakt går ju inte att uppbåda. Det är ju mycket mer respektfullt att döda en fisk, steka på den, pressa någon citron över och äta än att tvinga den att tugga i sig medelklasskvinnors förhårdnader.

Anna: Eh, ja!

Jag: Gör väl någon botoxbehandling då? Kommer tillbaka till Stockholm och ser ut som en lyft kvinna i 45-årsåldern?

Min katastrofalt superförkylda kväll räddades lyckligtvis upp av lillasyster Mia, Zandra, pilgrimsmusslor, pasta och färska hallon. 

Därefter blev jag väldigt glad över slumpvis klädmatchning.

Här är superreportern Nivette tillsammans med två av Sveriges bästa fotografer Gustav och Jerker som ”inte alls hade planerat sin outfit på telefon”.

Sedan hittar man Victor Johansson (känd från Café) och superstjärnan Zandra i matchande jeansjackor.

De har ”enligt uppgift” inte alls pratat ihop sig kring sin klädstil den här kvällen heller.

Har varit sjuk sedan i måndags morse, men valt att totalignorera detta faktum. Ringde till och med vårdcentralen i dag, men blev utskälld för att jag hade tagit någon pollenkortisontablett som ”jag inte var under behandling av”.

Herregud, hittade skiten i någon gammal väskficka och var desperat. Började gråta i ett ”tyst rum” på jobbet. 

Man kan säga att jag var lite skör i dag.

Ändå åkte jag till en hårdrocksklubb vid Zinkensdamm (Ulf Lundells Södermalm, som man säger) efter jobbet för att möta Christoffer ”Hårdrockssuperstar” Röstlund och min gullunge Zandra. Christoffer cruisade hem och jag och Zandra stod väl där med någon öl på ett ställe som såg ut som en dokumentärfilm om hårdrockslivet (sänds på SVT2 i vår, exempelvis)?

Vi flydde hem till Zandra vid 23.40 (dåligt gjort med tanke på mitt hälsotillstånd). Där lyssnade vi på en brokig blandning musik, pratade om allt som är viktigt och oviktigt och djupanalyserade vilka vi är. 

Sedan började vi analysera våra framtida karriärer, spåna och lägga grunden till det som kommer att ta oss dit vi har all potential att lyckas inom ett spann av femtiotusen år. Eller misslyckas. Man vet ju inte direkt. 

Alla eventuella 40-graders feberfrossor eller halsflussar i morgon bitti kommer ändå vara värda den här konstruktiva (nåja) kvällen.

Zandra Lundberg – du vuxenvisa, superbegåvade unga vän!

Ond Malin: Du ska inte åka så mycket taxi längre, Malin. 

God Malin: Men föreställ dig höger bak i en Taxi Stockhom när du i hög fart når centralbron och sedan rakt in i tunneln. Så är soundtracket Perfect gentleman och du ryser i exakt hela kroppen och det är absolut högsta volym och ni liksom glider genom natten. Riddarfjärden är hänförande, Mariaberget en hägring och Västerbron därborta för tankar till varenda bra låt som har skrivits, plus att himlen färgas rosa. Hela livet känns strömlinjeformat och det är neonljus som passerar er och du känner eufori och livet får någon typ av mening. 

Ond Malin: Men budget osv?

God Malin: Pengar ”rullar väl in”?

Ond Malin: Det är sant, men….

God Malin: Bara släpp det och skapa någon Spotifylista som heter ”drömskt taxiåkande” så kommer du också att ge upp. 

Ond Malin: Okej….. antar jag….?

Mittemot mig sitter Zandra. I dag är hon på ett alldeles katastrofalt dåligt humör. Hela dagen har hon gormat på fönsterputsare som hissats upp i kranar och nu skriker hon något i affekt om Brad Pitt. Aldrig har hon varit roligare. Ska basera en karaktär i min sitcom helt på henne.