Idag: Mycket svår träningsvärk av gårdagens massage. Alltså som att man kört ett fyratimmars skrotlyftarpass utan uppvärmning. Eller som att man har agerat flyttgubbe till Mia ännu en gång. Mycket svår smärta med andra ord.
Shit, min kille kom just hem från Internetworlds top 100 bästa sajter-eventet och hade kammat hem 63:e plats. Jag är så jäkla stolt. Han har designat hela skiten och hållt på med den i typ sjutusen månader och kanske stressat halvt ihjäl sig emellanåt. Värsta proffset! Kolla in sajten här.
Nu har jag bakat två plåtar pizza. Slängde på serranoskinka och ruccola vid servering. Tyvärr var det bara jag som blev serverad. Min kille drog på något event på Sturecompagniet och min syrra som jag försökte locka hit valde bort mig och min pizza för Henrietta och promenad. Så kvar blev alltså jag med två plåtar pizza. Sedan gick jag ensam ner på Ringens shoppingkväll och investerade i en trevlig topluva och en ost. En lite sorglig kväll alltså.
Malin på spa. Har ingen lust att gå härifrån. Har druckit örtte i badtofflor och badrock efter mina två himmelska behandlingar. Fab!
Nu ska jag snart packa ihop mina pinaler och ge mig iväg till Åhléns citys översta våning för att spendera någon timme på Stockholm Day Spa. Jag ska ju både på helkroppsmassage och ansiktsmassage. Om jag hade orkat skulle jag ha kollat pulsen innan och direkt efter bara för att få fnissa lite. Typ 250 slag i minuten till åtta eller liknande. Sedan ska jag kanske smita inom Mango och se om de har fått in någon snygg vinterkappa som jag kan köpa för det där presentkortet jag fick från Cosmopolitan. 1500 fina kronor ligger på ett kort och bara väntar på att få spenderas. Synd bara att Mango är spanskt och dera storlekar inte riktigt stämmer överrens med svenska amasonkvinnor som jag. En XL är lite som en vanlig small. Förnedrande liksom. Ikväll är det dessutom jippo på Ringen här nedanför mig – typ 20 procent rabatt på alla butiker och någon form av uppträdande. Någon som vill med?
Tisdag kväll. Den spenderades med att rensa avloppet i badrummet. Ett tvåmannaarbete. En orgie i stinkande äckel. Men nu – nu rinner vattnet ner igen.
Det tråkigaste man kan berätta om är egentligen ens egna drömmar. Detta hindrar dock inte mig från att delge det jag drömde inatt. Jag och typ min kille och mina systrar var helt plötsligt i Stockhom en lördagkväll – inget konstigt kanske – förutom att det var sjuttiotal. Vi gick till en inneklubb och blev helt tokiga när ölen kostade tre kronor (nu vet inte jag om den gjorde det på sjuttiotalet men i min dröm var detta alltså ölpriset). Sedan fnissade vi åt den omoderna och dåliga DJ-anläggningen och försökte hetsa varandra till att önska låtar som skrevs på åttiotalet bara för att få fnissa. Sedan dansade vi en massa och när en snygg kille kom fram till min syrra så bara dog vi och sa: ”Du är snygg men egentligen är du typ 60 år”. Så skrattade vi och tog en öl till för tre kronor. Tyvärr stängde stället tidigt, kanske två. Vi bara: ”Det var inte bättre förr”. Sedan tog drömmen slut. Men det var härligt att vara i sjuttiotalet sådär en natt.
Aldrig blir generationsklyftorna så tydliga när man börjar diskutera digital närvaro. Vi överöses med skrämselartiklar som handlar om att Facebook äger de bilder man lägger ut på sitt konto. Och sedan kan tydligen vad som helst hända med dem. Folk drar öronen åt sig och försöker frenetiskt sopa bort sina digitala spår av rädsla för att det där semesterfotot med en piña colada i handen och en för kort kjol ska dyka upp i någon oseriös reklambanner om dejting eller liknande Sedan fortsätter skrämseldrevet med uppmaningar om att du kan sitta illa till på jobbet om chefen råkar se ofördelaktiga bilder på dig på Facebook. Det man då kan undra är varför man överhuvudtaget skulle få för sig att friend request:a sin chef (för jag antar att alla som får skrämselhicka av privatlivsintrång har låst sina Facebook-konton så enbart ens egna vänner kommer åt det). Sedan finns ju alltid valmöjligheten att avtagga sig från de foton man inte vill dela med alla.
(Det tristaste argumentet i Facebooksdiskussioner är väl ändå alla de som måste avtagga sig för att de inte har fått in sin Julio Iglesias-vinkel utan känner sig fula. Normalt sett har väl de flesta man är vän med på Facebook sett en i verkliga livet och vet således hur man ser ut så därför kan man ju undra hur folk orkar fokusera på att få sina Facebook-album att likna en b-version av modellvärldens portfolios. Men den diskussionen hör inte hemma här)
Nåväl. Men vad är det med internet som människor är så rädda för? Om jag möter en person i något sammanhang och sedan googlar den (för det gör man ju) och denne inte existerar på internet (alltså saknar digital närvaro) så skulle jag bli otroligt konfunderad. 2008 känns det i princip lika konstigt som att inte existera på riktigt. Jag har till och med hört om folk som sökt jobb (inom webbranschen visserligen) och inte fått det just på grund av att de inte existerar där ute i cyberspace. Vad är det vi vill gömma? För oavsett hur obehagligt det tydligen kan te sig för en del så är det ju fortfarande du själv som väljer vad som ska synas. Du kan låsa ditt Facebook-konto så enbart de du har valt ut får titta på dina bilder, du kan välja exakt vad du vill berätta om dig själv i din blogg eller på ditt MySpace-konto. Du väljer själv ut de bilder som du vill lägga ut på ditt Flickr-konto eller Bilddagboken. Om någon sedan taggar dig på bilder du inte vill synas på på Facebook så avtaggar du dig eller i värsta fall hör du av dig och ber personen i fråga att ta bort just det där fotot.
Istället för att skrämmas av att kunna hittas på internet tycker jag att folk borde vända problemet till en möjlighet. Det är för det första kul och enkelt att hålla kontakt med folk med exempelvis ett Facebook-konto. Det gör din kommunikation med vänner, bekanta och andra människor snabb och effektiv. Om du syns och finns lite här och var är det inte omöjligt att du lär känna nya människor med liknande intressen som dig själv (som du med all sannolikhet aldrig hade träffat annars). Om du finns registrerad på olika nätvärkssajter ökar chanserna att du lyckas knipa åt dig ett roligt jobb. Ja, jag skulle kunna räkna upp tusen saker som är bra med att finnas, existera och synas på nätet. Däremot kommer jag inte på en enda sak som skulle vara negativt.
Innan har jag hyst lite agg mot stjärnkocken Gordon Ramsay vilket berodde på hans tv-program som kortfattat har gått ut på att han skäller ut folk och är allmänt stressig och gapig. Men hans senaste tv-program The F word är helt fantastiskt. Nu får man se en trevlig, karismatisk och mycket skicklig kock som lagar superb mat i sin restaurang och tittarna får följa med. Sedan blandas programmet med reportage om allt möjligt i matväg, hans egna uppfödning av kalkoner, chit chat i restaurangens matsal med lite alla möjliga kockar, matskribenter, skådespelare och annat matintresserat folk. Jag älskar sekvenserna när han sätter ihop en middag och man får se hur snyggt och smart allting lagas och hur man lägger upp grönsakerna klockan 12 och potatisen klockan nio på tallriken (jag talar inte om tid). Tror att kanal 5 visar det.
Den här inbjudningen fick jag idag. Det fick mig att tänka på två saker:
1. Sjukt kul att Flying A öppnar i Stockholm – det var min absoluta favoritaffär i Köpenhamn när jag var yngre. Där köpte vi glitter som vi klistrade under ögonen för att se ut som Björk, skor och coola kläder.
2. Vilket datum är den här festen? Det framgick aldrig i inbjudan. Ska jag gå till Bauer varje kväll här framöver och hoppas på att jag träffar rätt en dag? Trist att missa den där lilla detaljen i själva inbjudan.
