Det finns ju oändligt mycket i den här världen som stör mig men en sak som jag har tänkt på just idag är folks inkompetenta stavning av ”prinsessa” och ”prinsesstårta”. Det verkar som att massor av människor på allvar tror att det stavas ”princessa” och ”princesstårta”. Nog för att engelskan smittar av sig på svenskan men hur borta får man vara om man krånglar till svenskan i onödan? Jag säger oacceptabelt.

Idag är jag sjukare än igår. Det var ju också ett trevligt förkylningsförlopp. För att tänka på något annat än snor tog jag och min lika sjuka kille med hunden på en kognitiv beteendeterapi-session i Vitabergsparkens hundgård. Hunden är inte van vid att vara okopplad med andra hundar så han uppför sig som ett sjukligt blygt barn första dagen på dagis. Han hänger så att säga i kjolarna på oss och springer iväg så fort en annan hund närmar sig. Innan veckan är slut ska kommer han bli en i hundrastgårdsgänget.

Eh. Tog just en liten paus från att skriva inlägget eftersom jag råkade få en blodfontän från min näsa. Var tvungen att lägga mig för hela rummet började snurra. Härliga tider.

Jag är hundvakt den här veckan. Det är intressant på flera olika sätt. Till exempel tröttnar jag häpnadsväckande snabbt på att gulla med hund. Det är kul i typ en halvtimme och sen får hunden kolla på tv liksom. Lite som jag känner med barn också – gulligt en timme men sen vill jag liksom gå vidare med mitt liv. Det känns alltså som mycket rimligt att mina eventuella framtida barn kommer att uppfostras av kanal fem och barnkanalen.
Sedan är det det där med alla hundägare man möter på rastningsrundorna – plötsligt uppför man sig som en sydeuropé och snicksnackar med varenda människa man möter. Idag träffade jag en tant som sa att hennes Golden var som ”de där feministerna” så då passade jag på att låta hennes hund sätta min lilla hund på plats. Sedan jiddrade jag lite med någon gubbe i reflexklädd elinstallations-outfit. Jag hann även med ett givande samtal med tre sexåriga flickor bakom ett staket på en skolgård som ville klappa hunden och bad mig ”luta hunden mot stängslet” så de skulle kunna nå stackarn med sina smörkolakladdiga nävar.
Att rasta hund är liksom som att leva ett parallelliv i sina egna kvarter – ett liv där folk helt naturligt babblar bort en stund med varandra.
Hunden Kalle i palestinasjal

Är det bara jag eller är inte Frankrikes president Nicholas Sarkozy och Heroes-flygande-politikern Nathan Petrelli lika som bär? Jag vet inte om det är själva ung, mörkhårig politiker som lurar mitt öga eller om det faktiskt stämmer.

Nicholas Sarkozy

Nathan Petrelli

Den tvåhundraårige Hugh Hefner har, som det skvallrats om, kickat ut två av sina tre flickvänner och nu ersatt dessa med de nittonåriga tvillingarna Karissa och Kristina Shannon. Såklart känns det både fräscht och kul eftersom Hefner själv skulle kunna ha varit flickornas anfader i ett släktträd med åtminstone sju, åtta generationer. Men nog om åldersskillnader i relationer – det sjukaste i den här historien är faktiskt hur tvillingarna ser ut. Jag menar – hur vanligt är det att man är skitsnygg på ett mugshot från polisens register men ser ut som en slampig Malibu-Barbie när man är stylad? (I det här inlägget bortser jag från den kanske annnars självklara diskussionen – ”varför finns båda tvillingsystrarnas nunor i polisens register?”)

Jag känner mig som värsta datateknikern just nu! I ett par veckor har jag trots min mycket blygsamma kunskap inom html försökt få in en liten grej på min matblogg som gör att man genom en knapptryckning kan översätta hela bloggen till vilket språk man vill och precis lyckades jag! Nu har jag en liten googleruta i högermarginalen som besökare från utlandet (för uppenbarligen har jag läsare från såväl Kenya som Polen) kan klicka på och sedan få hela sidan direktöversatt (med några mycket konstiga meningar som följd givetvis, men ändå). Dessutom har jag på egen hand lyckats lägga till html-koder så jag har kopplat matbloggen till både Bloggportalen och Bloggtoppen. Shit, vad mycket roligare det blev att blogga när man har den här typen av verktyg att använda sig av. (Hör ni det Aftonbladet?)
Kolla in det här (och översätt gärna till typ engelska eller annat språk du kan och fnissa åt de ibland absurda översättningarna): http://matamig.blogspot.com

Här sitter vi  – två sjuka i en soffa och kollar upp kvällens tv-tablå.

Jag: Jag är så sugen på att se ett kostymdrama.
Min kille: Nej, det är du inte.

Och så var det med det.

Jag är hemskt sjuk för tillfället. Nåja, inte döende direkt, men trots allt väldigt, väldigt förkyld. Så den här söndagen spenderas framför Living Lohan och Denise Richard – It’s complicated. Herregud vilken fantastisk sjukunderhållning. Jag har suktat lite efter de där serierna sedan det började snackas om dem i USA. Nej – back to Denise nu!

När jag var någonstans mellan femton och nitton så läste jag i princip aldrig några tjejtidningar. Min syrra hade däremot ett litet bibliotek av Elle som hade fina fotoreportage som jag uppskattade. Men annars höll jag mig långt ifrån skönhetstips och nya trender. Jag körde liksom mörkfärgad modfrisyr (som den här), svarta kläder med kanske en skjorta med konstigt mönster med långa slag och svanfjäderboa.
Det jag istället lade mitt barnbidrag på var serietidningen Agent X9 för att läsa Modesty Blaise. Sedan sprang jag som en vettvilling på bibblan och lånade Modesty-serieböckerna och bara dog av hur cool hon var. Man kan säga att medan andra tjejer i min ålder tyckte att Victoria Silvstedt var snygg så var Modesty min idol både stilmässigt och personmässigt.
Detta innebar att jag i så fall snarare önskade mig en bröstoperation för att få storlek A medan andra drömde om en D-kupa. Det var härliga tider innan jag upptäckte alla sjuka skönhetsideal, könsbegränsningar och kvinnoförtryck som trots allt tryckte sig på från alla håll och kanter så småningom.
Trots det är jag dock tacksam för att jag fick en tonår där jag suktade efter att äga en egen liten Beretta, jaga puckade elaka män iklädd svarta kläder och håret i en chinjong. Det var, trots de kanske aggressiva stämningarna, ändå mer hälsosamt än att bry sig och lösnaglar, snacka skit om andra tjejer och stoppa fingrarna i halsen i hopp om att få en supermodellkropp.

Modesty – my love!

Den här lördagkvällen spenderades på det mycket trevliga Back a yard – en jamaicansk restaurang på Folkungagatan. Vi var ett tjugotal personer som firade fina Paulas trettioårsdag. Paula och jag gick i samma klass i gymnasiet och flyttade därefter till Frankrike ihop där vi delade lägenhet ett år och sedan drog vi till Stockholm där vi också bodde ihop. So we go way back. Jag hade med ett mycket nostalgiskt öga plockat ut franska produkter i Paris som betyder något för oss och lagt i en inslagen skokartong. Det var fint. Och den jamicanska maten överraskade mig rejält. Fullkomligt underbart – åt en marinerad och panerad kycklingfilé med kokosmjölkskokat ris och en fantastisk sås. Dessutom var personalen jättegullig. Eftersom jag fortfarande är sjuk efter Parisresan (både jag och min kille blev jätteförkylda på planet hem) så orkade jag inte festa vidare ikväll. Men timmarna på restaurangen var good enough. Mycket mysig kväll.

Jag, Niklas och födelsedagsbarnet

Min syrra Anna som håller en av mina bästa vänners son i famnen

Mamman till den fina sonen ovan dricker frozen mojito

Paula, Joanna och jag – best friends from school – testar mitt läppglans