Det känns meningslöst att blogga när vädret är så fint. Under helger faller ju besöken i vilket fall som helst – men en solig helg med höga temperaturer gör att ingen hänger vid datorn. Inte ens bloggaren själv. Ännu mer oinspirerande blir det när man skriver ett aslångt inlägg med en massa länkar och sedan råkar trycka på krysset på blogg-fliken så hela fönstret stängs utan att man har hunnit spara inlägget. Då pallar man liksom knappt. Men oroa er inte gott folk, jag lämnar er inte. Jag sitter bara i solen och fyller upp hjärnan med massor av intressanta blogginlägg som jag kan skriva när solen går i moln. Dessutom kan jag avslöja att en hemskt rolig sak kommer att hända snart i just den här bloggen – för just dig. Eller, om du gillar musik och den här bloggen kan det bli spännande någon av de kommande dagarna. Mer än så kan jag inte säga.

Idag har jag ätit glasstårta och kanelbullar till lunch. Det fungerade utmärkt fram tills för en halvtimme sedan. Då drabbades jag av huvudvärk och allmän svaghet i hela kroppen. Det verkar vara sant, det där som GI-människorna pratar om, att blodsockret inte mår asbra av sockerluncher. Nu ska jag piska på min kille lite så han sätter igång med en tidig middag. Färsk sparris, lövbiff, champinjoner i tomat och gräddsås med sambal, timjan och ett kilo parmesan. Till det rolig pasta från Rom. Jag börjar dregla.

Istället för att gå ut och göra stan osäker (eh, för att stan skulle verkligen både bry sig och skaka av rädsla) så orkade jag inte röra mig en millimeter under kvällen. Jag låg istället i soffan och läste en hel bok om överklassen i Sverige och drack Coca cola zero och samtalade via telefon med olika närstående som var ute/på väg ut. Nej, två sena kvällar med vin och tidiga morgnar på raken räckte för denna trettioåriga kvinna. I morgon ska jag ändå på fest. Ett ettårskalas klockan två. Det borde till och med jag orka med.

Två dagars vindrickande, tjejkompishäng och galenskap har gett mig ett alldeles sjukt crave efter Big Mac. Funderar på att spraya på mig lite solskyddsfaktor, ta med mig en bok, handla på McD’s och sedan lägga mig i en park. Lagom lördagplan i sommarvärmen.

Igår ordnade vi en möhippa för en av mina bästa vänner som gifter sig om en vecka. Först blev det skumpalunch hemma hos henne med bebis och tjejerna. Sedan bar det av till stan och sminkning och hela kittet på Make Up Store. Sedan drinkar på uteservering. Därefter överdådig trerätters hemma hos en av tjejerna i stan med sjuka små presenter, mindre uppträdande, vin och oändliga samtal. Det var en superfin dag. Trots att jag såg ut som en spansk tant i min frisyr.

Idag ska jag ägna mig åt något så ovanligt som lite hederlig brottslighet. Jag ska kidnappa en person. Hela dagen. Tvinga denna person att göra saker som vi har bestämt. Typ äta. Och lite brudiga saker. Det ska bli mycket intressant. Wish me luck!

Det är fint att ha spenderat en hel kväll med sin fina gamla bästis, ätit god mat, pratat om historier som skett under våra fjorton år som vänner, skrattat åt sjuka val av pojkvänner under tonåren och fortfarande känna att allt är som vanligt. Vissa personer hör man alltid ihop med. Livet ut. Vad som än händer. Hur det än går. A friend boost var vad jag behövde en dag som denna!

Idag går jag av någon outgrundlig anledning runt och sjunger på Conga med Gloria Estefan. Hela dagen – i mataffären, på Götgatan, i lägenheten, ja ni fattar. Min stora fråga är bara VARFÖR? Det är ju inte ens en särskilt bra låt (trots att mina guilty pleasures inkluderar både latinmusic och åttiotalsmusik). Men jag bara fortsätter:

”Come on , shake your body baby, do the conga
I know you cant control yourself any longer
Come on , shake your body baby, do the conga
I know you cant control yourself any longer”

Idag – denna vackra dag med sol och höga temperaturer – har jag vigt åt matlagning på heltid. Jag håller på att förbereda en hemlig grej tills i morgon där då mitt strå till stacken är en lyxigare trerätters. Dessutom kommer min gamla bästis Paula hit ikväll och vi ska ha Malin-och-Paula-kväll som förr och äta kyckling och dricka vitt. Om jag har tur kommer jag att hinna leta fram lite Julio Iglesias-låtar då just den där typen av mat, dryck och musik alltid förekom på våra fredagsmiddagar under vårt år i Frankrike i delad lägenhet. Herregud vad mycket kul grejer vi gjorde då. Vi hade världens sjukaste klädstilar, oändligt med energi och var de självklara festfixarna och utebrudarna i det franska nattlivet. Nu, ett decennium senare, tar vi det lite lugnare men är fortfarande minst lika roliga och förhoppningsvis intressanta.

Ni vet det där med photoshop och kändisar? De båda tonåriga prinsessorna Beatrice och Eugenie av England har ställt upp på fotografering i överklassmagasinet Tatler i samband med sina 18-årsdagar då de de har stajlats långt förbi igenkänning. Det första exemplet är Prinsessan Beatrice som såg ut som en miljon dollar i sin fotoserie. Fotot nedan avslöjar photoshops makt. Det obehagliga i denna jämförelse är inte att prinsessan ser lite större ut på bikinifotot utan att en journalist på Daily Mirror har uttryckt sig som så att någon borde ge prinsessan en sarong när hon vistas på stranden. Och varför ska denna ”journalist” överhuvudtaget kommentera en 19-årig tjejs kropp när hon just har tagit sig ett dopp? Det är så vidrigt och avskyvärt och allt det där. Men om inte överstajlade photoshoppade bilder hade publicerats på Prinsessan Beatrice så hade folk kanske inte reagerat på hennes naturliga utseende. Det är just det här jag menar – att kändisar smalas ner, sminkas upp, får tjugo kilo löshår, en Carolafläkt i fejjan, indragna överarmar och slängs sedan ut på tidningsomslag i hela världen – och inte ens kändisarna kan leva upp till bilden av sig själva. Hur tror vi då att vi vanliga människor ska kunna stå ut med bilderna av oss? Vi som inte är photoshoppade på de taggade bilderna som ligger till allmän beskådan på Facebook. Är man inte okej förrän man ser ut som en svag antydan till sig själv efter att teknik, smink och hår har fixat till en? Inte enligt de signaler som sänds ut.

Här har vi lillasyster Prinsessan Eugenie som också fotades för Tatler nyligen. Efter dessa bilder satte visserligen en ordentlig photoshopdebatt igång då prinsessan är näst intill oigenkännlig. Tänk om hon hade fått bli fotad så att hon i alla fall såg ut som sig själv. Vad fint det hade kunnat bli. Men nej, istället blir det väl hon som får stå ut med en bikinibild till sommaren som inte uppfyller de omöjliga krav som Tatlerbilden ställer.