Jag och min kille orkade inte enas om middag ikväll så vi ska äta samtidigt men helt olika rätter. Lite restaurang fast hemma (förutom att man får laga maten själv. Och handla den. Och lägga upp den och diska. Alltså inte alls som restaurang). Jag ska äta saffransdoftande fisk- och skaldjurssoppa med limeaïoli och vitlöksbröd och min kille tar oxfiletournedos med rödvinssås och potatisgratäng. Alla nöjda. Alla glada.
Igår kväll innan jag gick och lade mig så kände jag mig liksom peppad inför lördagen. Jag tänkte springa iväg på ett pass och sedan göra mig iordning, dra till Tobbe och förfesta och sedan ut. Nu sitter jag och klipper med ögonen i soffan och har inte ens lämnat lägenheten på hela dagen. Känner inte alls för att gå någonstans ikväll. Från kul brud till trist typ på åtta timmar alltså.
Små söta snittar som jag gjorde i väntan på middagen idag när min mamma var här. Cocktailtomater som skurits i fjärdedelar och marinerats med olivolja, balsamvinäger, färsk basilika, pyttelite riven vitlök och salt och peppar, mozzarellaost och toppade med parmaskinka. Fint värre. Och slut snabbare än man hinner blinka.
Idag börjar jag se resultat av min kickstart som drog igång för två veckor sedan. Alla dessa träningspass och nutrilettbars börjar ge ordentligt resultat. Idag visade vågen minus 150 gram! Det enda som oroar mig lite är att jag har läst att det kan vara farligt med en allt för snabb viktminskning. Jag menar, 150 gram på två veckor är väl i snabbaste laget? Skoja att jag är taggad nu! Om sex sju veckor kommer jag att ha gått ner ett halvt kilo! Så jäkla gott att minska 0,5 kilo innan bikinisäsongen. Jag kan redan se hur snygg jag kommer att vara på midsommar – smal, fräsch och somrig.
På senare tid har jag kommit på mig själv att min hjärna skriker stopp så fort jag ska beställa in en caffè latte för att det är så löjligt klyschigt. Istället väser jag fram ordet cappuccino. Jag tror att förändringen började när jag var i Italien och vi satt på någon uteservering en eftermiddag och jag behövde lite koffein.
Saken är ju den att på den så kallade kontinenten så dricker man sin caffè latte, sin café au lait och sin café con leche på morgonen. Det är en frukosträtt och absolut inget annat. Efter lunch, på eftermiddagen och efter middagen så tar man bara en espresso, Inget annat. Själv har jag blivit offentligt hånad och utskrattad mången gång för min kärlek till mjölk i espresson. Jag vet inte hur många långa spanska middagar jag har ätit med mycket vin och skumpa som sedan avslutas med en kollektiv kaffebeställning så man är redo för utekvällen. Alla tar en espresso. Jag tar en kaffe med skummad mjölk och hela långbordet av spanjorer gapskrattar och vrider sig i stolarna på grund av min osofistikerade vikingmentalitet. Att beställa en caffè latte eller café con leche vid den tiden är ungefär lika världsvant och kontinentalt som att någon i Sverige skulle beställa en skål flingor med filmjölk efter middagen. Så tätt förknippad är drycken med frukost.
I Italien orkade jag helt enkelt inte att de italienska kyparna skulle stå dubbelvikta som ett gäng fällknivar bakom glassdisken efter min beställning. Dessutom får jag magknip av stora mängder mjölk. Därför blev det cappuccino. Och i Sverige låter det så absurt töntigt att ens ta inflationsordet ”latte” i munnen. Jag vägrar. Men sedan måste man ju hylla kampanjen som gick ut på att få svenskarna att dricka mer mjölk vilket löstes genom att introducera och lägga hippstämpel på just caffè latte. För herregud vad mjölkförsäljningen måste ha skjutit i höjden.
Jag är ikväll bjuden på shoppingmingel på Topshop av Veckorevyn med efterföljande drink på Nox. Så kom jag på att jag inte hade något giltigt SL-kort. Och så lockar Dirty Sexy Money på tv. Och så har jag svinont i benhinnorna. Och så har jag ingen snygg klänning att sätta på mig. Men så vore det kul att shoppa med 25% rabatt. Och mysigt att ta en drink på Nox uteservering som just har invigts för sommaren. Men så har jag inte pengar att shoppa för. Och så är jag inte ens sugen på någon alkohol. Gå eller inte gå?
Oh my god, vad gott det var med underbar senap, citron- och dilldoftande potatissallad, rökt lax och pepparrotssås. Det mesta av det där är i min och Mias mage nu. Vi satt och njöt vid matbordet och min kille låg i soffan och mixtrade med bambuser och andra datarelaterade aktiviteter. Han gillar inte lax. Eller dill.
Nu har jag tränat exakt sex gånger på två veckor. Dessutom har jag knallat ett par längre promenader också. Tyvärr dog min vänstra benhinna idag så jag kan varken hoppa, jogga eller i princip gå. Synd. Råkade även dra till en muskel i nacken så jag fick nackspärr. Det är jobbigt att vara idrottskvinna – så många idrottsskador liksom. Istället för att gnälla mer om det svalde jag precis en Voltaren och håller just nu på att tillreda färskpotatis (importerad spansk – kände att hummerpriserna på svensk färskpotatis inte riktigt tilltalade mig) vilket ska bli en fin potatissallad med dill. Till det ska jag servera rökt lax och en pepparrotscrème fraîche efter Jamie Olivers recept. Lite lön för träningsmödan åtminstone.
Senaste grejen som jag är väldigt nyfiken på är gamla trista Hotell Malmens makeover. I oktober kommer den nya barsatsningen att ha premiär. Tråkiga baren Bullwinkles rivs och byggs om till snygg bar och den gamla pianobaren får också en uppdatering. Här kommer det att anordnas två till tre livespelningar i veckan och andan sägs vara i vår gamla favorit Lydmars namn. Kan det bli bättre? Herregud, vad jag har saknat Lydmar dit man gick och tog en kaffe eller ett glas vin under sen eftermiddag/tidig kväll och möttes av roliga små liveakter och kul folk. Om Malmen bara blir hälften så bra så är det gott nog för mig. Redan nu har Malmen kört igång med någon form av konstprojekt/konstutställning under namnet La Belle Epoque. Bara det låter lovande. Medborgarplatsen kommer att få det lyft det så väl förtjänar.
Det här snygga och smarta iPod-armbandet fick jag av min kille förra veckan. Saken var den att jag bestämde mig för att börja träna och stack ut och joggade. Tyvärr var det problematiskt att hålla iPoden i handen då man inte vill utsätta stackaren för svår jogginghandsvett så jag förbannade detta faktum lite när jag kom hem. Dagen därpå dyker min kille upp med ett litet paket och vips – där ligger lösningen på hela problemet – ett supersmart armband som man sätter fast med kardborre på armen – sedan är det bara att springa utan att klaga. Den senaste veckan har jag visserligen kört Friskis och svettis för hela slanten men när regnvädret och den plötsliga iskylan lägger sig så är det jag som joggar med denna på armen. Superfint och himla snällt. (Först trodde jag inte att den skulle passa då mina överarmar som förr såg ut som Madonnas numera ser ut som ett fett lår). (Sa till min kille att en vanlig hederlig midjeväska säkert hade passat perfekt runt min överarm).