Vad säger ni om Aftonbladets nya communitysatsning – Snack? Jag tycker som grundåsikt alltid att förändringar är intressanta och har således en positiv inställning. Snack verkar vara ett lättskött verktyg – inga konstigheter att ladda upp bilder eller skriva några rader om sig själv. Dock får jag lite förenklade Facebook-vibbar av den – som att Snack kommer att passa de som inte skaffade Facebookkonto för exakt ett år sedan (eller skaffade ett men insåg att deras gamla vänner inte var digitala). Dock behöver inte ”fattigmansfacebook” vara något dåligt. Facebooks storhetstid är över sedan länge. Och vi måste komma ihåg att Snack faktiskt har en helt annan grundtanke – nämligen läsardemokrati – eller åtminstone direkt läsarfeedback. Vanligt folk får helt plötsligt verktyg, inbjudan och möjlighet att direkt kommentera de artiklar som finns på aftonbladet.se. Jag har själv laddat upp ett foto på min sida men inte hunnit skriva någon presentation ännu. Trots min nyfikenhet frågar jag mig själv om jag har något behov av Snack? Då inser jag att min fråga är poänglös och innefattar det bästa sättet att döda nya idéer, samhällsutveckling och kreativitet. Klart vi inte har något behov av ytterligare en community – men det är ju ointressant – vi kommer ju såklart att skapa oss det behovet som vi gör med allt annat. Dags att fylla i min presentation på snacksidan med andra ord.

Säga vad man vill om det här flickebarnets föräldrar (scientologer, psykon, Beckhamvänner etc) men Hollywoods sötaste unge måste hon ju bara vara. Tänk vad spännande man kommer att ha det hos hårfrisörskan om typ sjutton år då man får läsa om hennes skandaler i skvallerpressen. Jag menar oändligt med dollar på kontot, ett ovanligt fördelaktigt utseende, en uppväxt kantad av aliengudstjänster i scientologkyrkan, bortklemad och med en pappa som är galningen Tom Cruise så kan det ju bara sluta med drogskandaler, hemliga affärer med gifta män och några fortkörningar med crystal meth i kroppen. Det kommer att bli följetong. Utan tvekan.

Jag vet inte riktigt hur ni känner, men hur mycket skulle ni lägga för den här villan? Själv dog jag av svår spegeltakschock innan jag hade kommit igenom hälften av bilderna. Kom igen – låt oss köra en snabb budgivning i kommentarerna!

Här har vi dagens middag: små biffar gjorda på nötfärs, hackade färska kryddor, ägg, ströbröd som svällt i rödvin, salt, peppar och några drag med chilikvarnen. Sedan stekte jag dem, lade dem åt sidan, gjorde en tomatsås på lök, vitlök, kalvbuljong, balsamvinäger, krossade tomater och lite matlagningsgrädde och massor av färsk basilika. Till det serverades haricots verts, fullkornspasta och lite parmesanost. Mycket, mycket gott.

Jag gillar när man vågar ta ut svängarna lite i det offentliga rummet. Ett stenkast ifrån mitt hem, närmare bestämt i den trista Rosenlundsparken invigs på fredag en strand. Ja, du läste rätt. Stranden är designern Thomas Bernstrands namn på sin sittmöbel. På 140 kvadratmeter skapar han en oas bakom Skatteskrapan med gula solstolar och parasoller. Under vintern ska denna oas lysas upp av strålkastare så frusna stockholmare får en liten påminnelse om att sommaren snart kommer. Läs mer här.

Bild: pastan.nu

Jag och min syrra Mia släpade iväg oss på Friskis och svettis lunchpass. Det var alldeles otroligt hurtigt av oss, måste jag säga. Dessutom är receptionskillen en heting. Han ser dock mer ut som drugs & rock n’ roll än käck friskismedlem (därav vårt intresse). När vi gick därifrån kom jag på att jag  inte hade någon duschkräm så jag fick gå in på H&M i svettiga kläder och stå i kö för att få mig en palmolive. Orutinerat.

Jag joggade idag som det var tänkt. Sköt bara på spektaklet i fyra timmar innan jag kom till skott. Sedan duschade jag efter en svår luftrör-som-är-angripna-av-pollen-hostattack. Därefter satte jag mig  i bilen och åkte till Enskede på grillmiddag. Vi satt ute i trädgården och åt marinerad, helgrillad fläskfilé med hemgjort kryddsmör, sås, sallad, potatis, you name it. Årets första grillning är ju svårslagen. Jag har gått runt de senaste dagarna och bara känt grilldoften från gårdarna här på Södermalm och blivit avundsjuk. Inte kunde jag ana att jag så snart skulle få en kolgrillad köttbit i min egen mun. Nu har jag svår kroppssmärta och roar mig med att läsa smalrecept i en massa nummer av tidskriften Må bra som min svärmor skickade med. Där beräknar de 40 gram fullkornspasta för en middag. Vad är det? Tre, fyra strån? Det står man ju stadigt på. I alla fall i 45 sekunder.

Ni vet det där med Pavlovs hundar och klassisk betingning. Jag tror jag nådde höjden av det för en liten stund sedan. Jag såg ett gammalt nedtrampat cheeseburgeromslagspapper från McDonald’s ute på gatan och kände ett alldeles obeskrivligt sug efter en cheeseburgare. Herregud.

I samband med Linda Skugges kokboksläpp dyker intervjuer med henne upp lite varstans. Nog för att alla som någon gång har läst hennes blogg vet att hon lider av bacillskräck, men det här svaret på en intervjufråga är trots allt obetalbar:

Hur mycket hjälper barnen till i köket?
– Ingenting nästan. Det blir bara geggigt och en massa spill. Jag tycker det är sunkigt när de kommer hem från dagis och ska hålla på med mat, även om jag vet att de tvättar händerna. De är smitthärdar och man vet aldrig vad man åker på för sjukdom. De kan få röra om i köttfärsen med en slev, men de får inte röra vid maten med händerna.

Ja, dagisungar är verkligen smitthärdar. Jag har hört att både afrikansk sömnsjuka och gula febern sprider sig som en löpeld på landets dagis. Och inte vill man ha sånt i köttbullesmeten. Karantän någon? In med ungarna i steril miljö efter dagishämtning och natta dem iklädd rymddräkt. Då kommer vi att klara oss.

Alltså pollenallergi måste vara ödets ironi. Just när våren kommer, när kvällarna börjar ljusna och träden slår ut – den gången på året som man bara måste vara utomhus – då invaderas världen av pollen. Jag sitter här med pipande luftrör, igentäppt näsa och rinnande ögon. När jag tar en välbehövlig allergitablett blir jag jättetrött och orkar i bästa fall ligga och läsa i soffan. Jag försöker dock tänka positivt och välsignar det faktum att jag bor i stan. Om jag sticker ut huvudet genom fönstret så syns bara hus, gator och bilar. Det växer inte ett enda litet träd eller blomma så långt ögat når. Där jag bodde innan låg en hel skog ett par meter från fönstret. Då var det sju resor värre. Problemet är att jag vill ge mig ut och springa en runda. Den enda plats som fungerar någorlunda är den karga promenaden nere vid Hammarbykanalen. Där växer minimalt med träd jämfört med joggingalternativet Skanstull-Hornstull nere vid vattnet där det är lummigt och fint. Det är väl bara och dra några inhaleringar av astmaspray och ge mig iväg. Om det ligger en tjockis med fula kläder nere vid Hammarby Sjöstads-båten och kippar efter andan så vet ni att det är jag.