Hello, nya favoritskor! Skoja att jag kommer att glajda runt vårgatorna här på Söder iklädd dessa med svarta strumpor och uppvikta, mörkblå Cheap Mondays. Mer Swingkid än så här kan man ju nästan inte bli (om man inte håller upp ett paraply i luften och skriker Swing heil! i Nazityskland på trettiotalet då).
I dagens Aftonbladet finns en artikel där hovet dementerar att Prinsessan Madeleine och hennes pojkvän sedan många år – Jonas Bergström lever som sambos. De är tydligen grannar och har en bärande vägg emellan sina lägenheter likt sagans drake som skiljer prinsessan i tornet från den djärve pojken i rustning.
Min stora fråga är varför hovet överhuvudtaget känner sig manade att gå ut med ett sådant uttalande. Om de inte vill bekräfta att Madeleine och Jonas är sambos så kan de åtminstone strunta i att kommentera det alls. Detta leder mig in på den stora kärnfrågan. Varför skulle inte kungabarnen kunna vara sambos? För femtio år sedan var det kanske en aning frowned upon att som kunglig flytta ihop med sin kille eller tjej utan en ring på fingret. Men i dagens Sverige är det precis lika konstigt att INTE bo i hop med någon som man planerar gifta sig med och bilda familj med. Ingen bor hemma hos sina föräldrar, alternativt på egen adress och spenderar sin första natt med sin flickvän eller pojkvän den kvällen de har gift sig. Nej, vi testar först att dela vardag med den kandidat som verkar bäst för framtida familjebildning för att se att det finns en möjlighet att få det att fungera. Vad jag menar är att när hovet inte tillåter att kungabarnen tar med sina pojk -och flickvänner på födelsedagstillställningar, låter de bo ihop eller på något sätt erkänner partnern som person så blir det snarare helt vansinnigt konstigt i dagens Sverige. Man reagerar på det gammeldags sättet att resonera och skakar på huvudet. Jag menar, är det någon som skulle ta illa upp eller vilja störta kungahuset för att kungabarnen skulle ha en pojkvän eller flickvän som de delade tandborstmugg med? Helt ärligt hovet, lika konstigt som det var att vara sambos för 100 år sedan är det att inte vara sambos idag.
Jag har några sådana där fina fotvårdprodukter i min ägo och idag kompletterade jag samlingen med en rejäl fotfil från Apoteket. Anledningen till detta inköp var att jag tänkte ta itu med mina fötter som är beyond hemska. Jag hade helt normala fötter fram till för typ ett år sedan då de blev sådär tantiga med hårda partier. I panik har jag gömt dem i strumpor och vägrat möta deras blick vid duschning. Idag kavlade jag alltså upp ärmarna, fyllde en mopphink med vatten och fotsalt och gick sedan bärsärkargång över dessa kroppens bortglömda stumpar med fil, fotsalvor och små speciella sockor. Herregud, jag filade säkert bort ett kilo i ren kroppsvikt. Nu halkar jag omkring i de vita mimarsockorna och känner mig sjukt nöjd med mig själv att jag inte sköt denna äckliga syssla ännu mer på framtiden.
Som vanligt upptäcker man varje dag några Hollywoodkändisar som har låtit det där med viktminskning gå fullständigt överstyr. De senaste i mängden är Rachel Bilson. När hon spelade Summer Roberts i The O.C så var hon ju pytteliten och tanig men i jämförelse med hur hon ser ut nu, i filmen Jumper så ter hon sig närmare mullig. Bild två är ganska intressant med tanke på hur smal hon ser ut i förhållande till vanliga amerikanska tjejer vilka hon posar med. Jag menar, de vanliga tjejerna skulle väl inte kunna kallas tjockisar i vanliga livet direkt, men brevid Bilson ser de ut som giganter.
Dagens chock är ju utan tvekan Courtney Cox som inte sällan varit alltför smal det senaste decenniet. Men dagens bildskörd är ju minst sagt skrämmande. Hon ser ju ut som ett skelett. Fullständigt utmärglad. Vad hände? Ett svårt crystalmeth-beroende ser ut att vara förklaringen. Eller heroin.
Hur gullig är inte treåriga Cruz Beckham när han under Spice girls-konserten igår kväll stal showen under låten Mama och började breakdansa? Han körde riktiga breakdance-moves, typ snurrade på huvudet och liknande och publiken blev helt galna. Ta en titt här.
Cruz Beckham going crazy
Vid lunchtid (alltså runt 12.20) stod jag i kö på Ica tillsammans med en alldeles surrealistisk mängd pensionärer. Bakom mig i den oändliga kön stod en äldre dam med sitt kanske elvaåriga barnbarn. Det enda hon gör är att klaga (när hon inte knuffar min kundkorg framåt för att jag inte är snabb nog). Hon meddelar sitt ointresserade barnbarn om att det faktiskt är pensionärstimme med speciell rabatt på Ica just nu. Detta förklarade den äldre generationens anstormning, tänkte jag. Sedan började hon med spydig och hög röst säga: ”Fast alla i kön kan ju inte vara pensionärer. Det är säkert folk som står här som går på bidrag. Kan man just tänka sig. Sjukbidrag. Eller folk som inte ens har ett jobb. De går väl på A-kassa. Usch!”. Jag kan säga att kvinnan framför med barnvagnen gav damen onda ögat. Själv blev jag så fruktansvärt chockad över att folk tror sig ha rätt att i en kö stå och spekulera kring medköarnas privatliv. Vad vet hon? Under lunchtid brukar det heller inte vara ovanligt att folk på lunchrast springer in på Ica och köper något att äta. Om hon inte hade bytt kö så rörde det sig om sekunder innan jag hade vänt mig om och gett henne en ordenligt avhyvling. Kan folk från och med nu sköta sina egna affärer och helt enkelt uppföra sig som folk när de befinner sig på offentliga platser?
Herregud. Tränade i förmiddags med min minsta syrra som har tagit på sig rollen som herde (eller vad kallar man en person som vallar en annan person som är för tjock?). Min status just nu är inte god. Hela kroppen värker något katastrofalt och trots att jag åt lunch direkt efter passet så skulle jag utan att tveka kunna skära halsen av en ko och äta den sekunden efter. Behöver inte ens tillaga den. Tur att det inte finns så mycket vilddjur mitt i Stockholm.
Kolla in hotellet vi bokade i Rom. När jag började kolla hotell så insåg jag att det var sjukt dyrt med en hotellnatt på ställe utan kackelackor och centralt beläget. De skabbiga enstjärniga hotellen runt stationen i Rom kostade över tusen spänn natten och ville man bo lite bättre utan att bli fullständigt ruinerad var man tvungen att sätta sig flera kilometer utanför stan (vilket inte kändes särskilt lockande). Av någon anledning råkade jag igår kväll ramla över detta hotell – ett fyrstjärnigt sådant med frukost inkluderat i priset, beläget strax nordväst om Vatikanen (alltså i stan) och mittemot en tunnnelbanestation. Det kostade typ en tusenlapp natten. What’s the catch? Något måste det ju vara i alla fall.
Jag har alltid varit löjligt förtjust i Henri Toulouse-Lautrec – den lille dvärgväxte konstnären i Paris Montmartre som målade oförglömliga affischer och tavlor med motiv föreställandes dekadensen på Moulin Rouge runt förra sekelskiftet. Nu har jag också fått reda på att Nationalmuseum ska ha en Toulouse-Lautrec-utställning från den 21 februari till den 25 maj. Skoja att jag kommer att hänga där redan vid vernissagen. (Herregud – turistköpte till och med en La Goulue-affisch i Montmartre då tavlan med samma motiv som jag hittade i korridorskällaren för några år sedan lämnades kvar i korridorsköket när jag flyttade).
Är det bara jag eller är Keira Knightley sjukt överskattad rent skönhetsmässigt? Hon väger väl i runda slängar två kilo för tillfället och ser ut därefter – knotig, benig och skelettlik. Och ingen kan väl komma och säga att hon har ett gulligt leende? Jag blir för sjutton mörkrädd när jag ser henne – hade misstagit henne för något monster i Buffy – typ zombie – blek, knotig med evil smile.
