De senaste kvällarna har jag tittat på några avsnitt av den nya serien Cashmere Mafia där Lucy Liu spelar en av huvudrollerna. Den handlar om fyra bästa tjejkompisar i trettioårsåldern som lever glamourösa liv i New York, träffas på tjusiga restauranger och skvallrar om män och karriär. Har ni hört det förut? Precis. Det är ungefär så jag också tänker. Hur mycket skrivkramp hade manusförfattarna? Nu är inte serien totalt urdålig utan bara otroligt icke-unik med tanke på handlingen (jag tänker: släng åtminstone in en person till så det inte måste vara fyra tjejer, eller byt stad, eller vad som helst). Jag skulle vilja säga att den fungerar som tidsfördriv en vardagkväll, har sina poänger, är tillräckligt påkostad för att vara kul att se men ingen serie jag sitter och väntar på med förväntanshandsvett vid Pirate bay.

Idag har jag spenderat hela eftermiddagen på TeliaSonera dit ett antal bloggare var inbjudna för att ta del av Telias roll som huvudsponsor i Melodifestivalen. Först fick vi en mycket god lunch och som tur var tog inte den omtalade buffédjävulen tag i mig. (Har kommit fram till att lunchbuffér är tämligen riskfritt för min del men efter klockan fem tar the devil min kropp i besittning.) Sedan följde en eftermiddag där både VD:n och flera andra intressanta personer dök upp och höll kortfattade presentationer av allt från mobilsurfing till Melodifestivalevent. Sista timmen dök ett helt gäng av artister som ska tävla i Melodifestivalen upp. Självklart kom en av mina bästa vänner, Skivbolagsdrottningen också. Vi snackade, drack kaffe och skojade med Sibel som ska ställa upp med en pampig låt (Céline Dion-aktig enligt henne själv). Strax efter fyra fick jag en goodiebag och drog mig hem. Ett mycket trevligt initiativ av TeliaSonera, måste jag säga.

Jag (som en tartanmönstrad Fat Bastard), Sibel (Melodifestivalstjärna) och Skivbolagsdrottningen (och tillika min fina vän Katti)

Ni anar inte hur länge jag har plöjt gossipsidor på nätet för att komma över en fin bild på Mischa Barton en kväll på Sundance. Är hon inte fullständigt bedårande i den här klänningen och det söta diademet? Har haft den här klänningen på näthinnan i ett par dygn nu. Synd bara att jag själv skulle se ut som en trind farmor i någon liknande kreation och antagligen klimakteriesvettas av det virkade garnet. Dessutom har jag tydligen en ganska platt bakskalle vilket gör att alla hårband poppar av. Men nu är det ju inte jag som hänger på Sundance (åh, fast har tjatat hela kvällen om hur mycket jag vill hänga på Main street och plocka gratisvaror) utan Mischa och hon gör det bra.

Bild från posh24.se

Min kille hade en sådan där Who tall are you-pryl som förtäljer vilka kändisar man delar längd med och ville kolla upp vilka kända personer jag hade något gemensamt med (längdmässigt då). Det var tydligen både Slobodan Milošević och Silvio Berlusconi. Sedan var jag endast två centimeter kortare än Adolf Hitler. Det känns fint att vara i fascisternas/tyrannernas sällskap.

Okej, jag fattar inte vad som har hänt men av någon sjuk anledning (kalla det medelålderskris eller vad som helst) så tycker jag helt plötsligt att Jared Leto är skitsnygg. I Mitt så kallade liv tyckte jag att han var skittöntig. Sedan har han haft den där töntiga emo-looken som bara har känts banal och fjortis. Däremellan hade vi den omtalade viktuppgången för en filmroll. Men nu, när han dök upp på Sundance i veckan (med isblå bilck och skägg) så såg han helt plötsligt het ut. Och det verkar jag inte vara ensam om att tycka…

Pete Doherty, den gamla knarkarräven tar det säkra före det osäkra på flygplatsen och knäcker en flaska Baileys och blev helt plötsligt en 50-årig kvinna snarare än en rockstjärna. Who said waiting for a flight is boring?

Nej nu ska jag släpa ner min kille till Ringen och slåss med andra fredagshandlare. Vi ska investera i finkött och laga en rödvinssås och någon variant av Gratin Dauphinois. Till det ett vin från Côtes du Rhône. Jag ska också kolla efter en väska som jag har letat efter i hela Stockholm, Paris och internet. (Borde ge mig på indisk take away imorgon för att inte helt fastna i den klichéartade Frankrikeeuforin jag befinner mig i just nu).

Jag skickade min bok till min mormor och morfar så de fick den idag. De blev skitglada och tyckte att det var svinkul att läsa. Den stora anledningen varför jag valde att göra om bloggen till bok var för att de skulle kunna läsa den. De brukar be om utskrifter av blogginlägg så de kan läsa till eftermiddagskaffet (eller femdrinken). Saken är den att de är 87 och 89 år gamla och väljer att pynta den enorma villan med dyra silverföremål och antikviteter istället för datorer med snabb uppkoppling så de har lite svårt att läsa bloggar på daglig basis (eller överhuvudtaget ska jag säga). Nu fick de i alla fall boken och kommer att ha fullt upp i en vecka framöver. När jag pratade med mormor i telefonen så sa jag att de bör ta en del inlägg med en nypa salt eftersom jag till stor del är ganska ironisk/satirisk och inte elak på riktigt. Mormor bara: ”Eh, tror du att vi är så gamla så vi har förlorat humorn?” Jag sa att jag inte trodde det, men av kommentarer att döma verkar det ibland som om folk gärna missförstår och tycker att jag är dum i huvudet i vissa blogginlägg. Mormor tyckte att det kunde står för dem – som inte verkar förstå humor när de ser det. Så sant som det är sagt.

När jag i söndags skulle åka upp i Eiffeltornet för första gången sedan barnsben blev jag lite nervig eftersom det hade tjatats en del om terrorhot veckan innan. Ni kan inte ana mina forskande blickar på alla turister framför och bakom mig i kön till hissen. Jag spände ögonen i japanska gruppresor, blängde på holländska barn med fula frisyrer och gav onda ögat åt barnfamiljer från (av dialekten att döma) Marseillles. Det skulle nämligen vara så typiskt min karma att råka stå och kolla på utsikten högst upp i tornet och sedan bara hej självmordsbombare, liksom. Skulle vara så sjukt tråkigt för mina syrror och få en t-shirt där det stod typ: ”My sister went to Paris and all I got was her limbs in a body bag”.

Kollade just på fimen Eastern promises. Eftersom det jag är mest rädd för i hela världen är 1. Ryssar (framför allt då ryska maffian) och 2. avhuggna kroppsdelar så krävdes det lite uppvärmning för min del för att palla se en film om just ryska maffian. Det fick bli senaste avsnittet av Criminal minds så jag åtminstone kom in i mördartänket. Sedan fick jag blunda ett par gånger när de tatuerade ryssarna med glansiga skjortor och läskig brytning knipsade av några fingrar och sånt. Det konstiga med filmen var att den tog slut just när storyn kom igång. Den var bara 1, 40 lång så de kunde gott ha slängt in en timme till. Men annars var den väl okej. Åtminstone som kognitiv beteendeterapi för rysk maffiafobi.

Två tuffa ryssar som knipsar fingrar och sånt