Nog för att jag tittar mycket på tv men en sak slog mig ordentligt ikväll under ett undermåligt avsnitt av Law and order: SVU. Avsnittet handlade om en döv kvinna som var misstänkt för dråp och i samma stund som den döva skådespelaren kom in i bild började jag fnissa. Varför, undrar ni kanske. Jo, för att i hela USA har de bara lyckats hitta en enda döv-film-stjärna (inte samma som stumfilm). Detta innebär att denna döva kvinna (och ja, hon är döv på riktigt, men kan läsa på läpparna och prata lite sådär lojt och släpigt som döva snackar) spelar döv i varenda tv-serie där det krävs ett dövdrama. Jag insåg att jag under årens lopp har sett denna kvinna på CSI:NY där hon spelade offer. Sedan i Seinfeldt som döv flickvän. Därefter på Cityakuten, The West wing, Desperate housewives. Och så då paradnumret när hon spelar döv advokat i My name is Earl (ett magiskt ögonblick av politiskt inkorrekt humor). Nu har hon tydligen fått en roll i Lword också. Och så har hon självklart spelat sig själv i flera Extreme Home Makover-avsnitt (så fort Ty Pennington och hans entourage ska hjälpa en döv familj så kommer den här döva kvinnan farande som ett skott). Men ni måste förstå min chock när jag ser att det bara finns en dövskådespelerska i hela USA. Dessutom är hon lik Helen Hunt så detta har förvirrat mig i åratal

Marlee Matlin – den döva filmstjärnan

Jag har ju blivit ett Gossip girl-fan och följer serien slaviskt då den sänts i USA (den börjar f.ö på kanal 5 den 25 januari kl 20). Eftersom hela serien baseras på en skvallerblogg som skrivs av en okänd person på Upper east side på Manhattan så tänkte jag att det kanske var mitt kall – översatt till svensk version alltså – att skriva en skvallerblogg om Södermalm. Jag tänkte att jag kunde få mitt lystmäte där, perezhilton-wannabe som jag är. Så jag började kika runt här på Söder för att samla ihop lite stoff att jobba med. Hittills ser det ut såhär på skvallerfronten:

Hallå alla södermalmare! En gammal tant sågs välja mellan mandelfisk och dillfiskgratäng på Ica Ringen igår. Hon valde mandel. En tjock kille rastade två hundar på Götgatan. En c:a 30-årig kille syntes i Canada goose-jacka vid Skanstulls tunnelbana utan att verka ironisk. En Ford har dubbelparkerats på Ölandsgatan.

And who am I? That’s one secret I’ll never tell. You know you love me – xoxo Gossip girl (Skvallertant)

Idag har jag lyckats installera ett virus på pc:n. Jag är internets mest puckade användare uppenbarligen. Helt plötsligt poppade ett ”antivirusprogram” upp och meddelade att jag hade några trojaner och virus på datorn och jag bara ”vad smart av min kille att installera ett sånt här program utan att säga till mig, nu ska jag göra bra grejer”. Istället för att ta bort virus på datorn så installerade jag ett virus. Nu är pc:n helt efterbliven och så fort man klickar någonstans kommer det tusen popupwindows plus att inget funkar. Jag ringde min kille och erkände och han lät lite uppgiven (då jag har bränt upp hans förra pc). Han trodde dock att den här skulle kunna räddas. Nu sitter jag vid Mac. Inga virus här inte. Men med min datorkarma så exploderar den väl snart.

Om ni har vägarna förbi Södermalm och då just korsningen Götgatan/Åsögatan så ligger där ett nyöppnat café inne i Victoriabiografen som heter Barista Fair Trade Coffee. Jag har fortfarande inte fikat där men jag såg utbudet igår och blev positivt överaskad av de roliga bagelssorterna (med struts och västerbotten tex), de fina muffinsen och det rättvisemärkta kaffet. Inte nog med att det är relativt billigt – man hjälper indirekt FN-projekt i Etiopien genom att handla där. Dessutom säljer de Ubuntu-cola som är den enda rättvisemärkta colan i världen och väldigt svår att få tag i här i Sverige.

Jaha, då var det dags att börja packa väskan och boka tåg till Göteborg. Ska bara köpa mig ett slinkigt fodral som jag kan ha på mig när jag stalkar Gael Garcia Bernal längs Avenyn.

Vi har snackat om att ta en weekendresa till Rom nu i slutet av januari sedan jag upptäckte några löjligt billiga biljetter i helgen. Jag blev supersugen på att strosa omkring på piazzorna, käka pasta dygnet runt och kika på små italienska gourmetbutiker och klädaffärer. Nu har något snott våra billiga biljetter så de är inte lika billiga längre. För en halvtimme sedan började vi istället kika på Parisresor under samma helg. Nu har jag hittat ett litet hotell mittemellan 12:e och 20:e (som är mitt favoritarrondissement), supernära Nation som inte är dyrt. Dessutom ingår frukost. Kanske blir fina gamla Paris istället då? Hellre det än Krakow eller annan östeuropeisk stad (min öststatsfobi har alltså inte lagt sig med andra ord).

Dagens låt är Britney med I’m from Barcelona. Svinbra.

Den här söndagkvällen har spenderats på bio minsann (ett stort steg för soffliggaren). Filmen vi såg var George Clooneys Michael Clayton. Den var ganska bra. Lite långsam ibland och lite besvikelse att de inte drog ploten lite längre så det hände något. På det stora hela – en helt okej film och mysig att se i biostol med en massa popcorn.

Jag håller som bäst på att fylla i anmälningsblanketter till en kurs jag ska gå nu under våren. När jag hade skrivit klart alla personuppgifter såg jag att en halv A4-sida hade lämnats för mig att ”skriva lite om mig själv”. Herregud, vad jag hatar sådana saker. Jag ska ju ändå gå kursen och då kan jag ju berätta lite om mig själv – jag pallar inte sitta och skriva töntiga klyschor om hur ”jag brinner för” det ena och det andra eller ”har ett genuint intresse för” det och det. Funderar på att skriva:”Före detta seriemördare söker ny karriär”. Eller som min kille sa: ”Sexig Södermalmstjej som gillar att pennfajtas”. Dessutom ska man skicka med ett foto på sig själv. Ursäkta, men hur gammalt och trött känns inte det? Jag väljer just nu mellan ett foto på mitt ass eller en wackobild på Britney Spears bara för att make a statement. Den här bilden känns också rimlig.