Igår fick jag ett brev på posten med ett otippat långt brev från Pågens (ja, jag följde era råd och skrev ett email där jag klagade på de undermåliga kanelgifflarna som en äkta pensionär) med 75 kronor bifogat i kuponger. Jag blev eld och lågor och gick direkt och köpte mig en påse kanelgifflar efter att först ha inspekterat kvalitén noga genom plastpåsen). Vilket flyt. Jag kom fram till att jag ska bli bättre på att säga ifrån, bättre på att klaga. Nu är jag inte så dålig som min syrra Mia på att reklamera saker. Hon har en tendens att tacka och ta emot när hennes nya skor går sönder eller en ny jacka släpper i sömmen. Men det ger onekligen en viss tillfredställelse att ta klagomål till högsta ort och få en kompensation istället för att sitta hemma i soffan och gnälla över det ena och det andra. Uppe på det rosa reklamationsmolnet lyckades jag igår på tio minuter reklamera en våg som tar slut på batterier på några timmar (nej, jag reklamerade INTE den för att den visar för hög siffra) och de skulle omedelbart skicka en ny. Uppenbarligen var det konstruktivt klagande som saknades i mitt liv. Helt plötsligt känner jag mig som en mer respekterad individ, eller ja konsument i alla fall. Pensionärsgnällandet är helt enkelt min nya grej. En livsstil jag inte visste att jag saknade.

Dagens högsta önskan: En flaska spray-cheddarost. Om jag hade kommit över en sådan här så hade jag blivit galen av lycka. Fatta hur gott det är att spraya ner varma, spröda nachos med ost och sedan dippa i guacamole? Snälla Sverige – importera!

Alltså, stress ikväll för populärkultursjunkien (jag). Nu är det dags att snabbsvälja det senaste avsnittet av Heroes som visades i USA igår. Sedan ska jag hetsäta en ceasarsallad och därefter ge mig iväg på förhandsvisningen av Heartbreak kid. Det ska bli askul – jag och min kille tänkte ändå se den där filmen men nu får vi se den både gratis och inom lagens ramar. Min kille tror att den kvinnliga huvudrollen och jag är lika. Av trailern att döma hoppas jag inte det.

Så har allas vår Pete Doherty gjort oss besvikna igen. Inte är han ren, han skjuter upp heroin lite då och då fortfarande. Senast det blev fångat på bild var dagen innan EMA. Där gjorde han som bekant en mycket samlad och snygg spelning vilket gungade oss in i den trygga tanken om att han var ren. Det enda som tydde på något annat var det konstiga Afrikainspirerade Kleopatra-halsbandet som han hade hängt på sig som ett julgranspynt över slipsen. Jag och min syrra har spenderat alldeles för mycket tid med att spekulera i varför han valde just detta smycke. Nu har vi äntligen fått vår förklaring och med den en stark anledning till varför vi inte ska prova tyngre droger och förklaringen stavas HEROIN.

Igår käkade vi olivoljestekt marulk med saffransrisotto. Trots att det i viss mån ser ut som Findus Kina-mix med lite gurkmeja så är det faktiskt inte det. I själva verket döljer sig lök, vitlök, vitt vin, fiskbuljong, gröna ärter, ett paket saffran, parmesan och en klick smör i härligheten. Till det ett glas torrt vitt. Damn gott. Min kille utbrast att det var den godaste fiskrätt han hade ätit sedan åttiotalet. Då tog jag det som kritik mot min basilikafisk. För övrigt är jag en svinjobbig flickvän.

Igår sprang Katie Holmes New York Marathon. Det var en otrolig bedrift. Det enda jag funderar över är hennes val (eller icke-val) av sport-bh. Nog för att jag har en sport-bh som har sett bättre dagar (eller år) men självaste Katie Holmes som är gift med galen-Krösus Tom Cruise borde ju rimligtvis ha råd med den dyraste sport-bh:n på marknaden. Trots detta faktum springer hon ändå 42 kilometer utan något stöd alls av bilderna att döma. Idag måste hennes nacke och rygg göra riktigt ont.

Bild från: justjared.buzznet.com

Just nu är jag upprörd för att min kille aldrig skulle valt mig som reskamrat om han skulle vara med i Amazing race. Jag försöker febrilt förklara för honom att han känner mig i förhållande till vardagslivet där jag ofta använder följande meningar: ”Åh, vad jag är trött”, ”Aj, vad jag har ont”, ”Jag måste kissa nu” och ”Damn, vad jag är hungrig”. Jag försöker få honom att förstå att jag besitter oanade kapaciteter, att jag kan överprestera i de mest absurda sammanhang. Han säger att jag aldrig skulle hoppa bungyjump, äta äckliga saker eller kunna springa omkring och leta flighter på en flygplats utan 10 timmars sömn. Jag medger att jag inte kan äta äckliga saker men vid många tillfällen i mitt liv har jag löst problematiska situationer under svår press. Det kan röra sig om att hinna med plan som lyfter om femton minuter när man befinner sig utan transport en och en halv mil från flygplatsen (eller i alla fall lösa den missade flighten med bravur om det så är i Köpenhamn, Amsterdam eller Paris), skapa koncentration som nästan sätter mig i trans i flera dygn vilket resulterar i fantastiska akademiska bedrifter om inte annat och klara mig på egen hand bland folk som inte pratar språk jag förstår. Jag är en overachiever som tar det lugnt när det inte krävs extraordinära insatser av mig. Det är bara det att min kille inte förstår vilken potential jag har. Ska jag bevisa det genom att börja äta daggmaskar till middag, tävlingsspringa till mataffären och veckohandla och simma över Riddarfjärden med 20 kilo packning?

Då kommer frågan: vill jag tävla i Amazing race? Nej, egentligen inte, iså fall bara för att bevisa för min kille att jag skulle vinna.

Jag bor typ 25 meter från en 7eleven men ändå kan jag inte någonstans finna orken att gå ner och köpa mig en Japp. Detta måste betyda att min kropp inte behöver en Japp, att den gör sig inkapbel att ens styra stegen över gatan.

Kollade på en lägenhet idag. Den var extremt fin, femton kvadrat större än vår men med kasst badrum och ganska dåligt läge. Men oavsett är jag just nu lite förälskad i den.

Igår var jag på släktmiddag hemma hos min killes föräldrar. Vi fick gudomligt god älg och gick sedan till Skogskyrkogården för att tända ljus på min killes morföräldrars grav. Det var fantastiskt vackert när det var beckmörkt med hundratals tända gravljus. Jag skrämde dock fyraåringen en del genom att jaga honom som en zombie.

Annars har helgen gått i tjejhäng och brunchens tecken. Avslappnande och fin allhelgona helt enkelt.

Jag älskar det här fotot just nu. Det är en av mina favoritfotografer Annie Leibowitz som har tolkat Snövit med hjälp av skådespelerskan Rachel Weisz till Disney Parks ”Year of a Million Dreams”. Märk väl att det är riktiga djur. Visst ger ljuset en sagokänsla? För att se Julie Andrews och Abigail Breslin i ännu ett Disneyfoto av samma fotograf se här.

Det snöar ute. Jag vill dö.