Snabbmatshimlen nåddes idag med hjälp av en lunchmacka på Subway. Jag slog till på en Steak & cheese vilket var ett förträffligt val. Först får man välja mellan fem olika sorters bröd. Jag valde parmesan och oregano. Sedan la de på tunna skivor nötkött med ost på som gratinerades. Efter det – varenda grönsak som tänkas kan och slutligen toppat med valfri dressing. Jag tog Southwestern chipotle. Underbar!
Yes, det är tydligen insomnia på gång hemma hos oss igen. Är det inte min kille som vakar så är det jag. Aldrig samtidigt heller. Jag ska roa mig med att läsa min tegelstensroman Jonathan Strange & Mr. Norrell av Susanna Clake tror jag. Det är så liten text så att man skulle behöva ett förstoringsglas. Om inte annat så blir ögonen uttröttade. Som tur är har jag inget viktigt förrän vid lunchtid imorgon. De allra värsta nätterna är ju när man fortfarande ligger och vrider sig i kallsvettiga lakan, med pumpande hjärta och en hjärna som spinnar iväg i vansinniga tankar när klockan börjar närma sig fem och man sedan måste stiga upp klockan sju för att göra något MYCKET viktigt. Då vill man bara dö. Eller åtminstone sova.
Själv förbereder jag mig inför nattsömn som en hockeyspelare inför landskamp. Borsta tänderna, i med bettskena, fram med öronproppar, trycka in så inget ljud kommer igenom, lufta sängkläderna, fönstret öppet så det kommer in frisk luft, tofs mitt på huvudet, mjuk t-shirt och två små vita tabletter som sväljs med vatten. Sedan ligger jag där och försöker frenetiskt abstrahera ulliga moln som mjukt glider över en stor blå himmel. Det brukar sluta i att jag tänker tankar som handlar om räkningar, övervikt och existensialism (obs! den sistnämnda är den värsta tanken man kan gå in på – borde enligt lag förbjudas att tänka på innan sömn). Sedan är det bara att sucka och stiga upp igen för att försöka lite senare. Men ibland går det och då jäklar sover jag för att sova är mitt största intresse. Det finns få saker som jag hellre gör än att sova. Vad det säger om mig är en helt annan historia.
Positiv tanke idag är insikten om att min syrras nya lägenhet har ett skitstort vardagsrum som lämpar sig alldeles utmärkt för dans -och sångnummer. Jag kan redan se oss framför mig på fredagkvällar med ett glas rött på soffbordet, Britney på högsta volym, deodoranter i våra händer och finslipande på ”Oops! I did it again”-dansen. Jag hör redan vår dialog:
Jag: Alltså Max Martin är ett geni!
Anna: Nej, för fan Malin, du måste GUNGA mer på höften när du tar de fyra stegen fram!
Det enda smolket i glädjebägaren är vår dåliga erfarenhet av polisutryckningar i dessa sammanhang. När min syrra bodde i Barcelona så höll vi två på exakt på detta sätt en kväll. Helt plötsligt ringde det på dörren och två konstaplar stod utanför med ilskna spanska diktaturblickar. De gormade på oss och bad oss avsluta den uppenbarligen enorma festen som grannarna hade ringt och klagat om. Vi tittade villrådigt på varandra och påpekade att det bara var vi två i hela lägenheten. Poliserna kikade in och mycket riktigt insåg dem att det inte alls pågick någon fest. Sedan sneglade de på våra deodorantflaskor i händerna och sa något i stil med: ”Nu taggar vi ner falsksången, tjejer”. Sedan gick de. Och vi dog en smula.
Jag tänkte i ungefär en sekund att jag skulle klippa lugg. Sedan slog det mig hur ofta man vill hoppa från Kaknästornet när man väl sitter där med en luggjävel. Inne hos frisören är allt love, puppies och beauty. Efter man har betalat sina sura hundralappar för klippningen så går man ut och efter ungefär ett steg så får man en vind i skallen och luggen står rakt upp som en dålig stubblugg à la 1987. Sedan vaknar man så varje morgon – med luggen från helvetet som bara blommar ut åt tusen olika håll och måste således i panik och agressivitet tvätta håret varje morgon och föna det med hjälp av att trycka ena handflatan på luggen medan man blåser och hälla i produkter. Sedan lämnar man huset med en lugg som ser ut som att det har regnat på en och sedan blivit doppad i smör och känner sig redo för att putta folk ner på tunnelbanerälset i rent hat mot världen. Sedan följer den sedvanliga perioden av hemmasittande, luggsparande, hårnålar och självdestruktiva tankar. Därefter kommer den maniska perioden då luggen har växt ut till hakan och fungerar som en del i ett långt hår. Det är då man för första gången på månader orkar börja ta tag i sitt sociala liv igen och ingen känner igen en för att man under åtta månader har suttit inlåst hemma och gråtit över sin lugg och ätit dammsugare och dubbeljapp blandat med grillchips och återvänder till den sociala scenen som en som skulle tvingas köpa två platser på flyget till USA.
Note to self: klipp inte lugg.
Har vallats runt i en skog med min kille och Mia i typ två timmar. Jag gick tio meter bakom i guldiga basketskor och skinnjacka och sa typ: ”gnäll, gnäll, gnäll, suck, åh jobbigt, suck”. Sedan fick jag en baguette med skagenröra på ett skogsfik. Då blev jag gladare. Sedan körde vi runt i förorter, gjorde en spontanutflykt till Willys i Sickla och sedan hem till min killes föräldar. Där fick jag en jättestor bit marulk och en hel burk med torkade svarta trumpetsvampar. Råkade lukta i burken och fick en trumpetssvampschock (typ rinnande ögon och kliande hals). Man får nog ta lite svamp så det inte smakar för mycket. Blev i alla fall skitglad och blev dessutom lovad älgkött. Ge Malin mat så blir Malin glad. Sedan stack vi hem till oss och nu lagar vi rostade rotsaker i ugn, biffar fyllda med mozzarella och till det rödvinssky. Som underhållning googlar jag och min syrra Mia tandläkarsajter. Hon måste dra ut en tand och jag måste antagligen operera hela min käke. Fråga ens inte varför. Någon som är tandläkare och har lust att utföra lite kvacksalveri för några svarta hundralappar?
Jaha, nu måste jag ströva i skogen idag. Inte för att jag hatar skogen men diplomatiskt sett så älskar jag inte den heller. Min kille väckte mig genom att meddela att skogen stod på tur och medan jag tog mig ur sängen så försökte jag tänka ut lite olika sätt att avstyra projektet. När jag kom ut i vardagsrummet hade min kille redan fått tag i mina systar och släpat in dem i skogsprojektet. Mia är redan på väg hit. Alltså, omöjligt för mig att tacka nej. Skitsmart manipulering av min kille. Han är i samma klass som jag när det gäller sånt här. Är mycket imponerad. Samma skrot och korn förtjänar varandra. Manipulation byggde denna relation.
Jag fick just ett email av en av min syrras ex. Han är spanjor och bifogade en artikel från en av de största spanska tidningarna som tog upp de kreativa skandinaviska restaurangerna – främst i Sverige och Danmark. Det var väldigt gulligt gjort eftersom han vet att jag är en matnörd. Han brukar då och då skicka små mail och jag kommer fram till hur mycket jag tycker om honom. Eller jag tycker egentligen om nästan alla syrrans ex (utom en som var tämligen dryg i kanske tre år) men det är väl ganska naturligt – står man en person nära så väljer de ofta partners som man själv går bra ihop med.
Med spanjoren så kände jag dock ibland en hatkärlek. Jag började nämligen fundera på hur det var den där gången för flera somrar sedan som han följde med till vår spanska by och firade semester. Varje morgon satt han i soffan och åt sin jäkla macka utan assiett och smulade som få. Sedan gick han bara och jag som hade stått och bara stört ihjäl mig på smulandet fick bita ihop och städa bort det. Sedan hade han ett alldeles obeskrivligt tunt men ändock rikt hår. Det låg som ett dött husdjur på hans skalp men ändå vägrade han använda vax eller annan välbehövlig hårprodukt. En kväll fick min syrra nog, doppade fingrarna i vax och bara gick fram och gnuggade in det i hans hår när han satt vid köksbordet och drack vin. Han tappade allt men hans goda uppfrostran fick honom att bara morra till. Sedan var det en gång som vi hängde på en Ibizaaktigt strandbar ute på Ebroflodens delta och några kompisars kompisar erbjöd oss lite hasch. Min dåvarande kille ryckte på axlarna och sa typ nä tack. Min syrras ex gick in i en nipprig state of mind och började tala som en spansk 1400-talskung och uttryckte sig i stil med: ”Jag tackar så ödmjukast för ert oändligt vänliga erbjudande, men måste tyvärr med djup smärta avböja”. Jag och min syrra bara dog. Upper class madridare är inte särskilt populära i vår katalanska by och det där hjälpte inte direkt
Men jag älskar ändå den här killen. Han är snäll, rolig, har självinsikt och bryr sig om människor. Okej, jag stör mig ändå fortfarande liiite på att han var tvungen att han ett helgon i fickan när vi åkte bil bara för att hans mamma sa det…
Idag är det ett extralångt avsnitt av CBS 60 minutes. Det är utan tvekan ett av min gamla favoritprogram. Varje lördag sedan urminnes tider har jag följt detta och idag är det verkligen toppskiktet gällande inslagen. Normalt sett brukar det alltid vara ett eller annat inslag om någon Baseballstjärna eller annat ointressant. Idag behandlar de istället Blackwater – en privat amerikansk armé om tjänstgör i Irak och anklagas för att ha dödat 17 civila. Sjukt intressant – har länge velat veta mer om Blackwater. Dessutom var det den coola reportern Lara Logan som intervjuade. I love those coola unga tjejkrigsreportrarna. Sedan handladet det om Supermax – det säkraste fängelset USA där alla terriorister sitter och nu slutligen om Dubai som är ett ställe som fascinerar mig bortom förstånd. Jag dricker äppeljuice och njuter.
Av någon outgrundlig anledning lyssnade jag just på Mikael Wiehes Titanic(andraklasspassagerarens sista sång). När jag och min syrra Anna var små så brukade vi roa oss med att sitta på heltäckningsmattan i vardagsrummet och lyssna på den gedigna samlingen av LP-skivor som våra föräldrar hade och sjunga med i mer eller mindre politiskt korrekta låtar. När vi var på gråthumör plockade vi fram just denna låt (vi var båda obscent fascinerade av Titanic och dess undergång och blev många år senare självklart hooked på filmen). Vi pillade med grammofonstiftet så det inte förstördes (för då fick vi onda ögat av föräldrarna) och sjöng hela låten. Under de allra sista raderna: ”Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp. Vi går till botten där vi står men flaggan den går i topp” så brast alltid våra barnröster och vi snyftade och tårarna rann. Sedan torkade vi tårarna och satte igång den igen.
Alltså det här är helt sjukt. Jag har insett att jag följer ett veckomönster. Under helgerna är jag någorlunda fräsch, medvetet klädd och har fixat hår. Sedan kommer måndagen och tisdagen då jag börjar våndas framför datorn. Sedan är allt mörker fram tills torsdag kväll då jag är klar med text som ska in på fredag och tittar då mig i spegeln. Håret ligger i en fet gubbsnedbena med hårdrockstofs, ögonbrynen är helt utväxta och ser ut som små enrisbuskar, kläderna jag har på mig är samma som i måndags eftermiddag och naglarna har växt ut oroväckande snabbt. Då får jag en chock (vilket denna vecka sker just nu) och måste in i badrummet, fram med pincett och nagelklippare, in i duschen och plocka fram nytvättade kläder tills imorgon. Det sjuka är att jag inte märker något förrän texten är klar. Nu ser jag fram emot en helg i renhetens och snygghetens tecken.
