Idag skrattar jag åt Kid Rocks mugshot som togs efter att han hade hamnat i slagsmål på Waffle House (platsen för bråket ger också upphov till fniss) efter en spelning igår. Visst ser han glad ut? Troligtvis var han fortfarande hög/packad när han släpades downtown men det gläder mig att han bjuder på ett leende. Annars brukar arresterade stjärnor se så sura ut. En annan logisk tanke är att stackarn såg ganska trevlig ut vid sin första arrestering (i kort hår) för att sedan utvecklas mer och mer åt white trash-hållet.

Kid Rocks mugshots-samling

Bild från http://www.thesmokinggun.com/

Okej, här sitter man och är ursinning på måndagskvällen. Under kvällen har vi inte haft mindre än sex stycken strömavbrott. Under denna tid gjorde jag en lasagne som jag hade lagt ner mycket tid och möda på. Som vi alla vet så fortsätter pastaplattor att tillagas om lasagnen står inne på eftervärme. Dessa strömavbrott gjorde ju tillagningen något hattig och pastan blev således överkokt. Under de första två strömavbrotten försökte jag formulera en protestgrupp på Facebook i huvudet – något i stil med ”Vi som kräver att de i lägenheten under skaffar gasspis så vi andra kan få lite ström också”. Vid närmare eftertanke insåg jag att detta inte skulle ha särskilt stor genomslagskraft. Vid strömavbrott tre och fyra tappade jag besinningen och var på väg ner med min halvklara lasagne, ringa på strömtjuvarnas lägenhet och slänga skiten i ansiktet på dem, men insåg sedan att jag var alldeles för hungrig för att slösa min mat på dem. Den arga effekten kan också på något sätt utebli när man börjar slicka lasagne från främmande människors huvud. Vid strömavbrott fem började jag snyfta och mumla om bag-in-box. Vid det (so far) sista strömavbrottet var jag redo för männen med den vita tvångströjan att hämta mig.

Är det bara jag eller verkar Philly cheese steak sandwich som den godaste maten som någonsin uppfunnits? Jag har suktat efter en sådan fettbomb i åratal. Just nu kollar jag direktflyg till Philadelphia så jag i alla fall kanske kan få mig en ikväll. Hello, tunt skivat kött, grön paprika, sauterade champinjoner, lök och cheese whiz (något som förtjänar ett nobelpris för övrigt) i bröd. Fastfoodnerven i mig att börja spinna.

Damn, vad torr man bli om läpparna när temperaturen sjunker till vintergrader. Just nu ser jag ut som Robbie i 7th heaven som för övrigt går under namnet ”ringmuskelmunnen” sedan min kreativa extrasyster Sanna gav sin åsikt. Dags för panikmassering med oljor, lypsyl och idominsalva.

Grymt trevlig fest igår. Den utspelade sig på takterassen (men inomhus) på en företagsbyggnad på Katarinavägen med en svindlande utsikt över Skeppsbron, Strömmen och Skeppsholmen. Hade trevliga bordsgrannar som berättade spännande Nordkoreahistorier. Sedan var det buffé. Det var väl där jag tappade det. Jag kan verka städad och nästan normal vid vanliga middagar med trerätters som serveras vid borden, men när en buffé ställs fram så dyker ju som bekant buffédjävulen upp inom mig. Jag knuffades, trängdes och lade upp så mycket mat så att min bordsherre menade att det påminde om ett uppläggningsfat. Sedan glufsade jag och gick resten av kvällen runt i nudelsalladkoma. Det var oerhört charmigt. Note to self: inte äta buffé med folk jag inte känner.

Mitt uteliv kan direkt jämställas med manodepressivitet. I perioder finns det inga gränser, jag kan vara ute onsdag, torsdag, fredag, lördag och bara ha roligare och roligare för varje kväll. Känslan jag får av att veta att det snart är dags för en ny fest eller en ny utekväll är förväntan blandat med upprymdhet. Sådär kan det hålla på i flera månader, ibland i ett år. Sedan kommer nedåtspiralen då jag under en riktigt aktiv helg orkar köpa chips med dip, kolla på film och sitta i mjukisbyxor. Om jag inte ens orkar det så sitter jag och dumglor framför datorn. De gånger jag trots allt ändå går ut under nedåtperioderna så kollar jag på klockan och frågar mig själv om jag kan gå hem redan. Jag förstår inte hur man kan pendla så mycket i sin lust till socialt uteliv. Det är aldrig i gråzon utan ständigt svart eller vitt, allt eller inget, dans på bardisk eller ligga under filt. Ikväll ska jag ut. Det känns egentligen inte alls hemskt utan ganska kul, men jag är trött och skulle ärligt talat helst ligga i soffan med glass och film istället för hundra kilo smink och puffy shirt. Men det är bara att slänga på dansdojorna och dra för nu är det dags.

Min kille sa just att när jag pratar engelska med bekanta från utlandet så låter jag som Britney Spears. Det var mycket uppmuntrande. Min dröm har alltid varit att låta som om jag kommer direkt från the trailor park, y’all.

Okej, gott folk. Här kommer nattmusiktips till er som pallar. Först ut är Ciao! med Lush feat. Jarvis Cocker – en gammal husdänga från 1996 som plockas fram i vårt hushåll så fort vi känner oss bittra över motsatta könet. Efter det ska ni ta er en dos Babyshambles och lyssna på Sedative (då kanske ni somnar) och såklart nya singeln Delivery. Och inte ett ont ord om Pete nu. Han är tjock och ren sedan sju veckor tillbaka. Avsluta kvällen med den fina Shady lane med Pavement och min gamla förebild uteseendemässigt – Justine i Elastica – Stutter. Med det säger jag godnatt.

Dags att dra iväg till Fritz’s Corners 10-årsjubileum på Kägelbanan nu. Jag och El Niklas har grundat med mycket dyrt rödvin (som jag provsmakade och sa: ” Mmm, Red bull-arom” åt). Nu tar vi oss varsin drink och bättrar på sminket (jag). Vi har haft en trevlig kväll med My name is Earl i bakgrunden och diskussioner om versmått så som hexameter och huruvida Kenneth Waltzs säkerhetspolitiska neorealistteorier fortfarande håller rent säkerhetspolitisktmässigt. And yes, jag är en akademikernörd.

Det pågår datoriserad vininventering hemma hos oss just nu. Jag står vid vinsamlingen och läser på etiketter och min kille sitter i soffan och lägger in vinerna i datorn.

Jag: Okej, kolla upp Châteauneuf-du-Pape.

Min kille: Men jag ju för fan inte franska, stava det!

Jag: Schatånöff-dy-papp.

Min kille: Men, bokstavera då!

Jag: Åh, jobbigt.

Min kille: Men jag ska lägga till alla dina viner från Spanien också, så säg namnen.

Jag säger alldeles för många spanska vinnamn.

Min kille: Inget av dem finns på Systemet.

Jag: Öh, nähä. Det kanske beror på att de kostade runt två euros på supermercadon i vår spanska by….

Min kille: Nej, men här hittade jag ett av de du räknade upp…. men det här kan ju inte stämma…. det kostar över 150 spänn på Systemet.

Jag: Eh, det är nog det som jag fick av pappa….