Jag var ute och shoppade med min mamma idag. Jag fick dessa röda skor (som ser ut lite som Robin Hood-skor, but I like) och ett par svarta tajts. Igår fick jag dessutom två klänningar – en svart och en grå – som hon hade med sig från Skåne. Det blev ju värsta lyftet för min vardagsgarderob. Dessutom är det coolt med röda skor och röd väska. Åtminstone till svart skinnjacka och svart-vit-röd palestinasjal. Och nej, jag kommer inte att lägga ut ”dagens outfit”.

Jag har funderat en del på näthat den senaste tiden med tanke på hur mycket skit de mer välkända bloggarna får ta. Att folk som kan gömma sig bakom anonymitet totalt tappar alla koncept är välbekant vid det här laget. Det finns ingen gräns för hur elaka och vidriga människor kan vara, så länge de slipper stå upp för det öga mot öga. För aldrig har jag någonsin mött människor på riktigt som säger så sjuka saker som bland andra Alex Schulman och Ebba von Sydow får höra i sina kommentarsfält. Oavsett vad man tycker om dessa (och andra kända bloggare så som Linda Skugge mfl) så finns det inga rimliga anledningar att önska livet ur dem eller ge sig på deras familj och släkt. Jag finner heller ingen anledning till påhopp gällande utseendet på bloggare i stil med: du är så jäkla ful etc. Det är bara oacceptabelt. Varför kan folk inte bara skriva en kommentar om de verkligen har något att säga? Och hålla sig till sakfrågor. Skulle dessa människor skrika typ: ”du är ful och äcklig och borde dö” efter sina kollegor om de sa något de inte höll med om? Skulle inte tro det. Men när de kommer hem, sätter sig framför datorn och kan skriva sig som anonyma så finns det inga gränser för hur otrevlig man kan vara. Patetiskt och främst skrämmande.

Trots att jag har en tämligen blygsam blogg så har jag under dessa ungefär ett och ett halvt år dragit på mig en bunt med puckade och otrevliga kommentarer. De är så pass många så jag inte orkar visa alla här, men jag tänkte dock ge er ett smakprov. När man läser dessa så inser man hur många miljoner gånger värre det måste vara att tillhöra de kanske fem mest lästa bloggarna. Jag skulle antagligen skjuta mig i huvudet om jag vore Ebba von Sydow, så respekt till henne som överhuvudtaget orkar blogga vidare.

#4 Kommentar från golddigger (svar):

Jäklar du är 29 år och skriver om köttfärssås. Man skäms för att vara kvinna när man läser din nonsensblogg. Inte undra på att männen ser ner på såna som dig

#8 Kommentar från N (svar):

Du verkar ju inte vara nån skönhet precis heller dock, om man tittar om på din bild :/

#49 Kommentar från Hmm.. (svar):

Jag tycker det var rätt kul, iaf inget att reta upp sig på. Men jeesus människa vilken snok du har! Man ser inte mycket men den verkar va enorm. Kanske ska strunta i att skaffa barn iaf?

#69 Kommentar från M (svar):

Och du, du är inte snygg alls. Du har visat mer bilder på dig du syns väldigt tydligt. Och du borde gå ner i vikt lite.

Jag är supereffektiv idag, i den mån man kan vara supereffektiv när det gäller att klämma fram påhittade historier alltså. Vid tre ska jag träffa min mamma och strosa på stan med henne. Det ska bli asmysigt. Ni som bor i samma stad (eller åtminstone i närheten) som era föräldrar förstår inte hur lyckligt lottade ni är. Ni kan åka hem på söndagmiddag, möta upp er mamma på en fika, ta en tur i svampskogen med er pappa eller helt enkelt bara komma förbi en tisdag och äta för att ni har noll kronor på kontot. Själv har jag sextio mil till mina föräldrar vilket försvårar all form av normalt umgänge. Det blir totalintensivt under jul, påsk och på sommaren i den spanska byn. Då är hela familjen samlad vilket gör att det blir högljutt men hjärtligt. Däremot så saknar jag de där korta besöken, som just en tur på stan eller en snabbfika. Dock slipper jag ha föräldrar som kommer och knackar på dörren i tid och otid. Men det hade de nog inte gjort även om vi hade bott i samma stad.

Och Britneyfixeringen fortsätter. Idag är jag stolt över henne. Hon visar på stort intellekt och litteraturintresse när hon sitter bakom ratten och läser Narniaböcker med avskavt nagellack. Detta var innan hon beordrade sin assistent att buda över hennes hund till Hollywood. Och innan hon ropade att hon avskydde sin domare som inte behandlade henne med den respekt hon förtjänar. You got to love that girl.

Oj, vad liten text.

Jag ska så småningom pipa iväg till centralen och plocka upp min mamma som kommer med Arlanda express. Vi ska dricka vin. Eller, hon har inte flygit från Skåne till Stockholm enbart för att dricka vin med mig, hon ska jobba också. Men ikväll ska vi dricka vin. Eftersom hon inte kommer förrän efter nio så tänkte jag att man kunde gå till något ställe nära hennes hotell på Vasagatan. Problemet är bara att det till 99% enbart ligger alkoholisthak/kebabhak/hamburgerkedjor just där. Funderar på att ge restaurangen Stockholm en chans. Har aldrig varit där då jag med liv och lust vanligen undviker det där hoodet. Eller hur behöver jag inte sminka mig? Jag kommer ju bara att möta turister, heroinlangare och taxichaffisar ändå.

Att få inspiration sådär hux flux är bland det svåraste jag vet. En rutinerad och duktig konstnär/författare/arkitekt/musiker ska kunna prestera trots att kreativiteten ligger på noll. Det är bara amatörer som sitter och väntar på sin inpiration. Idag är jag en fullblodsamatör. Skriver en grej som ska in på fredag. Varje tangentnedslag tar ungefär femton minuter. Det går med snigelfart och än så länge är texten varken lång eller särskilt intressant. Åh, jag saknar universitetet ibland – då kunde man bara skriva saker baserade på ens kunskap och förmåga att analysera olika saker. Då behövdes det egentligen ingen inspiration – det vara bara att köra, få det gjort. Jag lider, gott folk. Jag är en lidande konstnär. Ska det behöva krävas magic mushrooms, crystal meth och någon sil heroin för att få skiten färdig? Jag tror att jag testar kantarellmackor, Coca cola light och möjligtvis en Japp senare ikväll innan jag ger mig på the heavy stuff.

Idag skrattar jag åt Expressens artikel där de benämner CSI-stjärnan Jorja Foxs avhopp från tv-serien som ”att göra en Persbrandt”. Jag kan bara tänka mig hur en reporter sticker fram micken under hennes ansikte och frågar: ”How does it feel to do a Persbrandt?” och hon bara: ”Say what?”. Det är ungefär som att en skådespelare i Azerbaijans största day-time-soap (som kanske heter Elmir) hoppade av serien med kort varsel och alla i Azerbaijan börjar referera till företeelsen som ”att göra en Elmir”. Sedan råkar, hypotetiskt sett alltså, en reporter från Azerbaijan befinna sig i Sverige idag och sticker en mikrofon under hakan på Persbrandt och frågar: ”How does it feel to do an Elmir?” Crazyness.

Jorja Fox gör en Elmir – typ…

Bertrand Cantat, sångaren i den franska gruppen Noir Désir släpptes idag från fängelset där han har suttit sedan 2005 då han misshandlade sin flickvän, den franska skådespelerskan Marie Trintignant, till döds under en turné i Litauen.

När jag bodde i Frankrike i slutet av nittiotalet så lyssnade jag ganska mycket på Noir Désir. De var sådär vänstervridet franska med starka åsikter om globalisering, gjorde musik med Manu Chao och uttalade sig senare i mycket kritiska ordalag om USA:s invasion i Irak. Föga anade jag att sångaren var en galen kvinnomördare. Eller som min kille sa när jag berättade detta för honom: ”Tur att du inte hamnade på en Noir Désir-spelning när du bodde i Frankrike, hamnade backstage, blev ihop med sångaren och slutade död i ett hotellrum i Litauen.” Jag kan bara hålla med.

Min stora förebild, både utseendemässigt och livsstilsmässigt är så klart nakenmodellen Jordan a.k.a Katie Price. Det är så oerhört sensuellt och kvinnligt att ha bröst som är tre gånger så stora som ens huvud. Att bara lyckas få in den här otroligt smakfulla posen i baksätet av en bil är imponerande. Att liksom inte visa för mycket, utan hålla igen lite på sexigheten. Sedan drömmer jag mig ofta bort till bilderna av hennes sagobröllop. Att överhuvudtaget komma på att man kan anordna ett rosa Barbiebröllop kräver såväl kreativitet som klass. Och så vacker Jordan var i sin klänning sen! En rosa dröm av stil och elegans. Jag avundas självklart hennes val av make också. Stiligare och tjusigare man än Peter André finns ju inte. Ibland undrar jag om han brukar sjunga Mysterious girl för henne.

Att hovrätten valde att döma de s.k Stureplansprofilerna till fyra års fängelse vardera idag känns mycket lättande. Som många andra har jag varit både chockad och fruktansvärt äcklad av att tingsrätten valde att gå på Stureplansprofilernas linje. Det kändes som ett slag i magen för många av oss unga kvinnor som lagt ner mycket jobb i våra dagar på att arbeta för ett mer jämställt samhälle. Och för alla andra för den delen. Jag tror inte att vi är många som har lust att leva i ett samhälle där övergrepp av den kalibern möts av en axelryckning och frikännande. Vad ger det för signaler? Hur tror folk då att man kan uppföra sig på efterfester? Eller uppföra sig överhuvudtaget, skulle jag vilja säga. Män som är kapabla att genomföra en sådan våldtäkt ”råkade” inte bara hamna i den där situationen just den där natten. För att kunna gå så långt så ligger det uppenbart ett starkt kvinnoförakt bakom, så djupt rotat, så iskallt. Det är just det som skrämmer mig nästan mest – att kvinnohatet ligger så djupt hos unga killar så att det tar sig uttryck på det här sättet. Vad ska vi göra? Vad KAN vi göra? Hur förändrar vi dessa avskyvärda attityder? Jag har inga konkreta svar idag. Innan jag kommer fram till några så fortsätter jag min vanliga, vardagliga jämställdhetslobbying och tackar hovrätten för att dessa två unga män sitter bakom lås och bom några år framöver.