En gammal tjejmiddagsfavorit från högstadiet blir det til middag ikväll – nämligen tacofiesta. Det är en riktigt svennebananlördagmiddag som faktiskt är underskattat god. Frozen margeritas hade ju verkligen passat till men jag tror faktiskt inte vi har någon tequila trots ett välfyllt spritskåp. Däremot ska det överdoseras jalapeños. Önskar att det fanns ett Taco Bell runt hörnet. Men då måste jag väl åka över till USA för att få smaka det. Alldeles för långt för en kväll som denna.

Yo quiero Taco Bell…

En sak som irriterar mig ordentligt mycket just nu är de efterblivna svenskarna som hänger på Facebook och inte fattar engelskan. Jag vet inte hur många tjejer i mitt network det är som har påstått att vi två känner varandra för att vi ”hooked up”. To hook up with someone betyder i 99% av fallen att man har hånglat eller haft sex med någon. Det har jag inte haft med någon av dessa kvinnor. Man ska istället välja ”met randomly” bland Facebooks alternativ. Varför bryr jag mig då om en sådan petitess – jo när man klickar på social timeline så ser det annars ut som om man har haft en sexuell relation med åtminstone tjugo olika tjejer de senaste åren vilket får ens amerikanska och europeiska vänner att lyfta på ögonbrynet och trevande fråga om man är gay. It sucks.

Jag sov visst lite väl länge idag, men å andra sidan behövde jag nog en del extra sömn för att ta igen veckan. Det blev med andra ord ingen svampplockning för min del. Däremot fick jag nybakade croissanter till frukost som min kille hade bakat innan han åkte. Det är gudomligt gott. Jag har egentligen aldrig varit ett fan av croissanter men blev smått besatt av dem för ett par år sedan då vi var och brunchade på ett café i Barceloneta, just vid stranden och frukosten bestod av en maffig croissant fylld med tunna skivor kokt skinka och god ost. Jag brunchade där året efter också. I år hann jag inte med att åka ner till Barceloneta så det blev ingen croissant. Åtminstone inte förrän min snällla kille bakar croissanter en lördagmorgon som jag senare får till brunch. I’m in heaven!

Barceloneta, med havet strax bredvid

Imorgon har min kille styrt upp en bilutflykt som ska resultera i trattkantarellsplockning. Han kontaktade mig och min syrra och meddelade att aktiviteten skulle sätta igång klockan tio i morgon bitti. Tydligen tackade båda vi systrar nej till ett så tidigt projekt på en lördag. Då blev min kille besviken och sitter just nu i telefonen med killpolare och säger meningar som: ”systarna Collin verkar ju inte ställa upp” och ”skit i brudarna de pallar ju inte”. Jag fylls av dåligt samvete och känner mig som en slacker. Men ändå, klockan tio är ju okristligt tidigt. Svampen står väl kvar vid tretiden också? Dessutom snappar jag upp nyckelord som ”kompass” och ”termos” så det låter inte riktigt som min grej.

Jag gör upp planer för fredagskvällen med min kille och säger:

”Kan vi inte göra hemmagjord pizza, dricka något gott rödvin, kolla på film och hångla?”

Inget svar. Vänder mig om och fäster blicken på soffan. Där ligger han inne i den djupaste djupsömn under filtar. Helt okontaktbar. Kanske tröstar mig med ett glas rödvin i min ensamhet.

Ibland är jag helt rubbad i skallen. Jag glömde bort att jag skulle gå upp tidigt i morgon bitti så under kvällen har jag hällt i mig en Red bull och tre stora glas Coca cola light. Sippar på det sista i skrivandets stund. Klockan närmar sig dessutom midnatt. Tack för de kommande 45 minuternas sömn, liksom. Vrakdag imorgon med andra ord. Då kunde jag ju lika gärna ha gått ut, socialiserat, slagit klackarna i taket och droppat hem när typ Riche stänger vid två och tvärsomnat inom fem minuter. Då hade jag ju i alla fall varit fräschare vid åtta imorgon. Nej, istället sitter jag hemma i fulkofta som gör att jag ser ut att väga runt 95 kilo, tvångmatar mig själv (som de gör med franska gäss) med kanelgifflar (vilka jag för övrig köpte för pantpengarna då min ekonomi inte tillåter sockerfyllda utsvävningar) och koffein och klipper naglarna framför ett program om evil massmördare på Discovery channel. Jag vet att jag för länge sedan gjorde ett shoutout efter var mitt modesta men ändå ganska glamouriga liv tog vägen. Det tog tydligen vägen hit – till apati i soffan tuggandes kanelgifflar och nagelklippning. Sad so sad.

Åh, jag måste klippa mina naglar. Långa naglar är det äckligaste jag vet (på mig själv då, vad andra har berör mig inte alls). Det känns som om en massa bakterier och skit fastnar under naglarna om man lagar mat, går en tur på stan, eller egentligen gör vad som helst. Då kryper det i hela min kropp och jag måste springandes hämta nagelklipparen och bara klippa tills det knappt finns något kvar. Alltså har jag världens fulaste små naglar som är helt runda och ser ut som mynt. Myntnaglar. Hellre det än en bakteriehärd i alla fall.

Jag bara älskar de senaste timmarna som jag har spenderat framför datorn. Jag har hunnit googla ”plötslig död”, ”likstelhet” och ”lik+temperatur”. Det är antagligen detta som är det roliga med att skriva – att få möjlighet att börja forska i äckliga saker utan att verka galen. Tycker dock lite synd om killen som jag tog död på, han verkade så trevlig och framgångsrik och så skulle det sluta så här. Men lite svinn får man räkna med när man skriver noveller.

Jag trodde just att jag såg Hans Wiklund cykla förbi här på gatan, men efter en närmare titt såg jag att det bara var en heroinstinn uteliggare.

Efter tre dagar med hund kan man sammanfatta det hela som att varken jag eller min kille är redo för det ansvar som krävs när det gäller att ha ett eget husdjur alternativt skaffa barn.

Malin: Leker med hunden i tre minuter och dööör av tristess när hunden kommer med bollen ännu en gång. Tycker att en promenad om dagen är lika hårt som vanliga dödliga tycker att det är att bestiga Mount Everest – alltså blir tre, fyra promenader samma sak som att springa jorden runt varje kväll.

Min kille: Utvecklar snabbt en skärrad och oroad stil. Passar upp hunden varje sekund och har ångest för att maten kanske är för varm, att det är för mycket/lite mat, att man kanske borde gå ytterligare en promenad och att aldrig sluta leka eftersom det ger dåligt samvete.

Sammanfattning: Om vi skulle skaffa barn så skulle jag tycka att det vore kul i ungefär fem minuter och sedan skulle jag lägga ungen på en filt, sätta i öronproppar och köra igång ett nytt avsnitt av den senaste tv-serien. Min kille skulle däremot aldrig kunna ta ett steg utan att noja över att ungen kanske slutar andas, är hungrig, har ont någonstans etc. Vi är inte lämpliga ännu. Vi saknar tillräckligt med sunt förnuft och ansvarskänsla för både hund och barn. Vi väljer att leva ”gå-ut-och-öla-hämta-indisk-mat-och-sova-till-tolv”-livet några år till.