Ni får ursäkta min frånvaro. Det beror inte på ett ökat Britney-beroende som ni kanske hastigt antog, utan på utflykt till en av mina bästa vänner och hennes treveckorsbebis. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har sett en så liten person. Cute overload, så att säga.

Sedan jag kom hem skriver jag på en novell som handlar om en stackars kvinna som vaknar upp en söndagmorgon bredvid en inte särskilt bekant man som visar sig vara död. Det är ett  härligt ämne att skriva om. Den enda riktlinje jag har gällande uppgiften är ”död”. Resten är upp till mig. Det är kul.

Jag har en tvångstanke sedan drygt en vecka tillbaka, att Britney Spears ska begå självmord. Det här låter ju hemskt och elakt men det sjuka är att jag kan vakna när klockan inte längre är natt men ändå inte riktigt morgon för att med en klump i halsen springa till datorn för att kolla igenom alla mina Hollywoodkällor. När jag kan slappna av igen och somnar om så vaknar jag, någon timme senare, med andan i halsen igen – marscherar till datorn ytterligare en gång. På västfronten intet nytt. Sedan samlar jag mina tankar, gör det som man brukade göra en vanlig dag, innan tvångstankarna kom i mitt liv, och ger mig iväg på ärenden och möten men sedan, i tunnelbanan slår det mig att jag inte vet om hon har kolat vippen de senaste timmarna. Då fullkomligt kastar jag mig över husnycklarna och springer in till datorn för att kolla. Och nej – ingen död Brit – bara en jäkla massa burritos och frappuchinos från Starbucks och ett och annat däckbyte. Undrar varför jag fick just den här tvångstanken? Ibland tror jag mig till och med kunna känna att ”nu händer det”. Det gör det ju såklart aldrig så vi kan ju enas om att mina mediala förmågor är i bästa fall på en inbillningsnivå. Jag menar inte att jag på något sätt vill att Brit ska dö – inte alls – men jag är sur på Brit som har nästlat sig in i mitt liv så till den milda grad att jag nu måste googla ”medicin mot Britney Spears-tvångtanke” och sedan ringa vårdcentralen så att de kan skriva ut den till mig. I höga doser.

A big mess

Hihi. Kom på att vi hade några flak med Red bull hemma. Det kan kanske bota min svåra huvudvärk som jag av någon outgrundlig anledning får varje kväll sedan någon vecka tillbaka. Men, jag måste keep in mind att inte överdosera. Jag minns en sommar i den spanska byn i slutet av nittotalet då jag och min syrra hade en överambitiös plan om att bara dricka alkohol på helgerna trots att vi gick ut varje kväll och droppade hem vid sexsnåret. Vi bunkrade upp med Red bull som vi drack innan vi gick ut, beställde enbart Red bull på uteställena och dansade som duracellkaniner hela natten. Sedan sov vi såklart urdåligt, hade vidrig huvudvärk dagen efter och våra magar klappade ihop efter ett par dagar. Efter en vecka gick vi tillbaka till vodka-limón-drinkar och helt plötsligt var vi botade och mådde jättebra. Jag tror inte att jag smakade på en Red bull på fem år efter det.

Idag är det 40 år sedan Ernesto ”Che” Guevara dog. Säga vad man vill om kommunistisk revolution och väpnad kamp (jag ska bespara er föreläsningen men jag kan meddela att det är ett av mina nördigaste och djupaste intressen – gammal internationella relationer-student som jag är). Likaså kan man säkert säga något om idealisering och idolifiering av den gamle Che i sin basker men det går inte, oavsett vad man tycker, att förneka att tjusigare revolutionsledare har aldrig funnits. Herregud, säger jag bara (eller kanske inte, då religion är som opium för folket, right?). Tur att jag inte var ung på den tiden och bosatt i Sydamerika. Då hade jag ju utan att ens blinka plockat upp vapen, revolutionsryggsäck och satt på mig baskern och följt Che vart han än gick. Dagens samhälle är betydligt tryggare på det sättet då alla terrorister är ganska oattraktiva. (Jag vill dock klargöra att jag aldrig har burit en t-shirt med det uttjatade Che-motivet. Så klyschig är jag inte).

Jag och min kille hade inte riktigt kollat våra konton på ett tag och insåg att ingen av oss direkt kunde klassas som rika den kommande veckan. Det var här min expertiskunskap trädde in. Under en vecka framöver ska jag bara laga mat från frysen. God bless me och mina extraprisfynd som jag alltid plockar på mig, stoppar in i frysen och glömmer bort. Nu återfann jag kilovis med köttfärs, fiskfiléer och kycklingfiléer. Dessutom har vi konserver och mängder av pasta och lasagneplattor i skåpen. Nu är det bara kreativiten som saknas. Vem som helst kan ju laga god mat när man har goda råvaror så att säga – att däremot laga god mat med små medel är svårare. Själv är jag mycket kräsen och äter inte äcklig mat så de gamla studentårens kunskaper kommer väl till pass här då mången lyxmiddag för få kronor inmundigades. I skrivandets stund står en alternativ Crème Vichyssoise och puttrar på spisen. Lite morot får sätta färg på soppan idag. Inte historiens roligaste mat men när man inte är särskilt hungrig och klockan är mycket så passar det utmärkt.

Efter sex veckor på rehab har Pete Doherty bytt heroinet mot pudding och kokainet mot småkakor. Med nyvunnen kagge och gubbhaka spatserar han nu runt Londons gator som en lite bättre, men mycket tyngre människa. Jag är övertygad om att det var den där häxan Kate Moss som höll honom kvar i drogträsket.

Åh, jag bara älskar Chloe Sevigny (som alla andra verkar det som). När man har harvat igenom båda säsongerna av Big Love och Chloe spelar rollen som Nicki som kommer från ett fundamentalistiskt mormon-compound och klär sig således efter deras normer, uppblandat med lite westerntänk så blir man så glad av att få se henne i knallgul cool klänning på modeveckan i Paris.

Iklädd mormonfläta och mormonklänning

Iklädd cool gul klänning i Paris

Här kommer en karneval i Hollywoodungar. Jag ska dock akta mig för att säga rent ut att någon unge är ful eftersom jag vet hur det går. Jag ska försöka hålla det hela lite subtilt.  Först ut är söta Shiloh Jolie-Pitt som ser ut som en kopia av sin mamma.

Sedan har vi den kanske inte alltför söta Violet Affleck – men som antagligen kommer att bli ursöt om femton år – se på hennes mamma.

Urgulligast är ju Olivia Vedder – Pearl jam-Eddies dotter. Vilka fina flätor.

Mest välmatchad är Leni Klum. Nog för att hon har att brås på från sin mamma Heidi Klum men hennes pappa – playboy-F1-kungen och äckelgubben Flavio Briatore har ju kanske inte direkt de gener man helst skickar vidare till nästa generation så att säga.

Och så Sadie Sandler, ungen som kanske inte vinner beauty pageants i sin framtid men som förhoppningsvis har ärvt lite humor från sin far Adam Sandler. If you are easily offended – then do not click here – säger jag likt Perez Hilton.

Att ha en hund är ju som att ha en unge. Den enda (och mycket positiva) skillnaden är att den inte skriker. Kalle har följt mig som en hund (hahaha) hela dagen. Om jag lägger mig och läser så lägger han sig bredvid. Om jag sätter mig vid datorn så hoppar han upp i knät och vill också skriva (kanske han kan starta en sådan där husdjursblogg där han skriver om sitt liv?). Om inte jag tittar på när han äter så vill han inte ha någon mat. Han vill ha sällskap hela tiden. Det är lite gulligt men sjukt osjälvständigt. Sedan fick han en tass i huvudet av en tjej-golden-retriever innan då vi gick på promenad. Då slutade han i alla fall att spela tuff en sekund. Nej, nu pockar han på min uppmärksamhet igen.

Alltså, jag missade mitt söndagsnedvarvningsprogram Criminal Minds för att jag såg på en tråkig Tom Hanks som pratade med en blodig fotboll i två timmar istället. Alltså hatet jag känner nu! Ska sätta igång det där avsnittet av CSI:Miami som handlar om kändisar på rehab och en Britney-look-a-like som rakar av sig håret istället. Är så deprimerad så jag inte ens har kraft att kolla på Intervention som jag annars alltid avslutar söndagarna med. När inte ens lite Crystal meth–missbruk kan muntra upp mig så har det gått riktigt långt.