Jag har förresten klippt av nästan 10 centimeter hår. Jag har svårt för att bara klippa topparna. När jag väl sitter där i frisörstolen vill jag att det ska synas. Alltså är det en omöjlighet att få midjelångt hår. ”Fast min hår växer så snabbt”, som blogg-Kenza skulle ha sagt. 

Nu preppar jag för ”Let’s dance” på jobbet. Och förbereder en ölkväll på måndag med några nöjeskollegor. Om ni tror att vi går på glamourösa mediabarer har ni fel. ”Vi går på något dynghak”, sa Jon innan han gick hem.

I dag gick jag inte vilse en enda gång på jobbet. Däremot fasar jag för ännu en sjukdom. Min kära kollega Kris (känd från webb-tv) och jag har nämligen börjat jobba nästan samma tider och har därför infört en middagstradition (eller tradition, det har kanske hunnit hända tre gånger). Efter mitt överlämningsmöte äter vi middag ihop. I går var det dags att inviga nya husets matsal klockan 18.00 med varsin patetisk mikrorätt.

I dag skickade jag i väg ett sms med frågan ”middag i dag igen?” till Kris. Svaret jag fick innehöll beskrivningar av den värsta formen av vinterkräksjuka. Bara timmar efter vår middag i går hade han insjuknat. 

Jag slängde mig på vårdguiden och läste: ”Vinterkräksjukan är mycket smittsamt. En enda person kan smitta en hel arbetsplats”. Inkubationstid: 12-48 timmar. 

Med andra ord: lagom tills jag sitter i direktsändning och jobbar på ”Let’s dance” i morgon kan den slå till. 

Då får vi innerligen hoppas att jag inte slår ut hela deras arbetsplats. Då kan det nämligen bli svårt med en direktsändning veckan därpå.

(Fast tacksamma rubriker för oss.)

(Och jobbig taxiresa för mig hem från studion. Eventuellt nedstoppad i dubbla sopsäckar?)

Här är jag! Fortfarande lite sjuk en vecka senare. Fast den här veckan har jag jobbat. Ska göra min tredje dag i Aftonbladets nya hus inne vid Centralen. Alla andra var på plats i måndags och när jag kom i tisdags gick jag vilse 392875033 gånger. Jag skulle prata med någon på kulturen och någon på bildredaktionen och gick planlöst runt som i en dröm – ni vet när man känner igen ansikten men inte platsen man är på. Nu har jag lärt mig att hitta till min plats och till pentryt. Känns stort.

I morgon blir det äntligen direktsändningsjobb igen – ”Let’s dance”. Jag tror inte jag har varit på något sedan ”Idol”-finalen i december. Nu är väl i och för sig julhelgerna inte späckade med den typen av program men jag har saknat PULSEN. Hitta vinklar, intervjua alla, luska, skriva i panik innan tidningen går i tryck. Åh, adrenalinet!

Annars är mitt immunförsvar en spillra av sitt forna jag. Bältros och katastrofförkylning är till exempel två saker som jag fått sedan ”Idol” tog slut. Nu fattas väl bara någon dubbelsidig lunginflammation och ett oläkbart köttsår? Missbrukar vitaminbrustabletter i stället.

Kollade igenom ett gammalt Facebook-album som många har roligt åt (främst för mina konstiga klädstilar genom åren) och insåg att det fanns bilder från i princip hela mitt liv. Vill inte bli äldre nu, tack. 

Så här ser jag ut nu för tiden ungefär:

Så här såg jag ut för fem år sedan ungefär. Då var jag jättebrun och var i Spanien halva sommaren:

Så här såg jag ut för exakt tio år sedan. Då var jag på väg till en utekväll på Laroy, Stureplan. Haha, alltså magtröjan (?):

Så här såg jag ut för 15 år sedan. Jag var på väg till en av alla Blur-konserter i Köpenhamn vi alltid sprang på. Just den här spelade The Cardigans förband och jag raggade på en modskille från Danmark som vi kallade Mods-Mads. Jag förstod inte ett skit av vad han sa. Jag gick endast i vintagekläder (eller second hand som man kallade det då) på den tiden – alltså motsatsen till vad jag gör i dag. Orka intorkad armsvett från 1968 liksom:

Så här såg jag ut för 20 år sedan. Jag hade en moussig permanent. Lyfte man ett hårstrå, följde hela frisyren med. Jag var typ too cool for school i wayfarers med spegelglas (som jag använde flitigt på stranden i Spanien, när jag spanade in killar, för då såg de inte åt vilket håll jag tittade) som hängde i ett neonfärgat band runt halsen. En scrunchie på det och man var hemma:

Så här såg jag ut för drygt 25 år sedan, eller kanske mer 28 år sedan för att vara exakt. Jag hatade kjol och klänning så det här fotot är one of a kind. Tror inte det finns andra bilder i familjens fotoalbum där jag ler iklädd strumpbyxor i den åldern:

Det här är min andra lediga dag av sammanlagt sex. Mina planer för den oväntade minisemstern var:

– Ta en sista minuten till Barcelona eller Paris.

Om det skulle visa sig omöjligt:

– Gå ut och vara social varenda kväll i Stockholmsnatten.

– Äta middag på Zink, Vassa Eggen och kanske Grill (lider nog av järnbrist för jag hallucinerar om blodiga biffar dagarna i ända).

– Shoppa något snyggt.

– Dra runt på stan och fika, luncha, fika igen och så där.

Vad jag gör?

– Blev svinsjuk och ligger halvt medvetslös i soffan med hög feber, förkylning från hell, hosta och halsont och tittar på ”West Wing”.

Jag minns inte längre vad jag har bloggat om – en åkomma som drabbar oss som har lagt de senaste typ fem åren på att slakta våra inre på nätet. 

Men en låt som jag dog av när jag egentligen hade 56 planscher på Robert Smith i The Cure på mina tonårsväggar var ”Stay” med Shakespears sisters. Herregud, vad jag lyssnade ihjäl mig på den typ 1992.

Då ville jag inget annat än att se ut som både Siobhan Fahey och Marcella Detroit. 

(Åh, vad jag får känslan av att jag har bloggat om exakt det här förut).

Fortfarande vill jag inget hellre än att se ut som de båda.

Jag kan på något vis älska att jag är motsvarande en 60-talist som fortfarande ser ut om hon gjorde när hon var som hetast på 80-talet i snövättade jeans, midjeväska och Kicki Danielsson-frisyr – fast ett decennium senare.

Jag kommer aldrig att komma över hundra lager svart ögonskugga, eyeliner och massor av kolsvart mascara, likblek underlagskräm och röda läppar. Lägg till en kolsvart outfit med lite glitter på och jag är fortfarande hemma. 

19 år senare. 

Gud, dör på det!

Den här kvällen – min första lediga ”roliga” vardagskväll sedan juli (då jag vid närmare eftertanke jobbade ändå – fast hemifrån i stället för på reddi) – har jag ändå hängt med Aftonbladet-representanter. Det var dock ett bra val – den ständiga cynikern kritiker-Markus och den ständiga romantikern reporter-Jon. Den bästa mixen man kan få en kväll på tvivelaktig lokal.

Är tyvärr sjuk, men eftersom jag förstod detta redan i går kväll struntade jag i konsekvenserna och gick ut ändå. Strögooglade visserligen flygbiljetter till Barcelona och Paris men vågade inte köpa med tanke på urdålig hals och förkylningstillstånd.

Nu: sova och blir extremt frisk.

I dag jobbar jag för sista gången i Globen. På fredag går flyttlasset till Aftonbladets nya high tech-hus inne i stan. Nu ser det ut som en krigszon i korridorerna. Tomma skrivbord, högar av skräp, bortskänkes-högar och enstaka bord och stolar här och var. 

Nyss skrev spelredaktören ett alla-mail och donerade miljarder spel och spännande tillbehör – först till kvarn. På en sekund var hela nöjesredaktionen full av nyhetskillar och nyhetsmammor med spelälskande söner. 

Nu packar jag så smått ihop mitt skrivbord och det som jag funderar på att donera bort är en julskiva av Christer Sjögren och en bok av Marcus Birro. 

Undrar hur stor rusning det blir om jag skickar ett alla-mail?

Jag tittar på ”Året med kungafamiljen”. Det har jag alltid gjort men inget år har väl lockat till mer tittning än detta. Ja, herregud. Den Kungliga Dokusåpan, liksom.

Jag klarade ungefär sju minuter innan jag bröt ihop första gången. När kungaparet är på besök i Brasilien anländer drottningen till någon typ av möte. Personen som gentlemannamässigt öppnade drottningens bildörr var en liten småväxt dvärg iklädd elegant rock, röd fluga och hög hatt. 

Han kämpade och ansträngde sig så oerhört mycket för att den svenska drottningen skulle lägga märke till honom. Han log, han gjorde en artig gest med armen, vinkade, han satte på sig hatten på ett charmigt sätt, han drog mungiporna ännu högre upp och bara HOPPADES få en vänlig blick av Silvia. Hans livs chans!

Men hennes blick nådde aldrig så långt ner. Någon blond karl började handkyssa henne och på ett par sekunder var ögonblicket förbi och skulle aldrig komma åter.

Och där stod en vänliga och hoppfulla korta mannen kvar med ett tillkämpat leende. Som clownen som gråter. Han bara: ”Jaha, nähä, det var det…”.

Se hela programmet här.

I dag åt jag brunch på Rival. Vad jag åt? Kycklingvingar, hash browns, äggröra, bacon, lasagne, amerikansk pannkaka, caesarsallad, tomat- och fetasallad, kycklingfilé, parmaskinka, rostbiff, råbiff, äppelkaka, vaniljsås, blåbärspannacotta, brownie, vispgrädde, te och lite annat. Om jag sedan nästan kollapsade i en matöverdoskoma? Ja. Men det var obscent gott.